Blogga inte om dåliga mathak i Taipei.

För det kan stå dig dyrt om du skriver att maten var för  salt.  Även om stället hyste ett gäng kackerlackor.




~ L

Sju Mirakler.

För inte så längesen drabbades ju den amerikanska staden Springfield i Massachusetts av en hemsk tornado ( finns det nån trevlig?). En snubbe som bokstavligen såg sitt hem blåsa bort och med det hans 7 missar trodde att det var det sista han såg av sina fyrbenta vänner. Men till hans glädje kom dom tillbaka en efter en.

Helt fantalastiskt underbart som Tigger skulle säga.

~ L

Rabbit Proof Fence.

1931 i Australien så bestämdes att alla barn som hade en vit förälder och en aboriginsk förälder skulle samlas ihop och uppfostras i ensligt belägna interneringsläger och förberedas för ett - som regeringen tyckte - "bättre liv i den vita gemenskapen. Tre av dessa s.k "halvblodsbarn" var trettonåriga Molly, hennes lillasyster och en kusin. Dom blev skickade nästan 200 mil bort från sina hem. Spelade ingen roll att deras vita fäder fanns med under deras uppväxt och tog ansvar för sina barn - dom skickades iväg ändå.

Dessa interneringsläger var inga roliga ställen. Lakanen togs bara fram när det kom prominenta personer på besök för att stökas undan så fort besökarna åkt. Man sov i stora kalla sovsalar med hänglås på. Det var urusel mat och prygel som gällde. Man fick inte prata sitt eget språk. Det var engelska som gällde. Sina kulturella traditioner blev man förbjudna att utföra. Försökte nån rymma eller ställa till besvär så fick man sitta i isoleringshus i allt från några dagar till flera veckor och fick bara vatten och bröd.

Mollys farsa var dock tillsyningsman för kaninstänglen som satts upp tvärs över hela Australien för att hindra spridningen av oönskade kaniner. Med hjälp av den kunskap hon fått från honom så rymmer hon med sin 9-åriga lillasyster och den 11- åriga kusinen, hela den långa vägen hem. Och detta tack vare att dom kan följa kaninstängslet. Alla som har lite koll på Australien vet att det är inte bara gröna berg och djupa sjöar. Ganska mycket ogästvänlig ödemark som kan betyda döden för den som inte är van.

Men mot alla odds så fixar dom det. Trots alla myndighetspersoner som försöker spåra upp dom. Och alla tips man får om vars flickorna kan befinna sig och var dom setts.

Boken är skriven av Mollys dotter Doris. Senare blev det en film av denna berättelse som är helt absurd. Det berättas också i boken att när Molly var 21 råkade hon ut för en blindtarmsinflammation och efter operationen blev hon tillbakaskickad till det där hemska lägret igen. Och hon rymde. Igen. Samma väg som 9 år tidigare. När Molly var 24 och en gift kvinna hade hon fött två döttrar; Doris och Annabelle. Och då kom man och förde bort den 3-åriga Annabelle - som skickades till ett barnhem i Queens Park och som Molly aldrig återsåg igen.

Alltså. Va fan är det för fel på en del människor?!?!? Hon var gift och nån kommer och tar hennes unge??!! Det var nog inget undantag. Har ju hänt både förr och senare i andra kulturer, där den vite mannen klampat in och snott landet och hävdat det som sitt. Man undrar ju varifrån detta översitteri kom ifrån?

Det som är lite tråkigt med denna bok är att den känns lite halvfärdig. Det är en del upprepningar av fakta och omständiga beskrivningar ibland. Sen skulle jag vilja ha lite mera eftermäle. Vad hände sen? Kollade Doris aldrig upp vad som hände med sin syster Annabell? O.s.v

Trots det så tycker jag att om du skulle komma över ett exemplar av denna bok " Rabbit Proof Fence" så läs den. Det är en skakande berättelse från de skamligaste kapitlen i Australiensk historia.


~ L

Ja kära värld så dåraktig man kan vara.

Har just beskådat senaste avsnittet om Henry och hans frubekymmer. Sannerligen var det som hallåan varnade för, obehagliga och otäcka scener. Utdragandet av naglar, lite lätt hängning gånger 2 och sen lite snitt med glödgad storkniv och utdragna tarmar. Medan blodet flöt i strida strömmar.

Och så hon Katarina. Man tänker sig att om man vet ödet för en del av de föregående fruarna så skulle man nog tänka sig för både en och tjugo gånger innan man inledde äktenskap med Henrik nummer åtta. Om man hade en sån bakgrundshistoria som fröken Katarina hade. Och sen inleda en het affär med kungens kammarjunkare.

Illa illa.

Hur tänkte hon?

Hur tänkte han?

Och hur tänkte mr Dereham som kom och mutade till sig en anställning hos Dronningen mot att inte skvallra om hennes tidigare hejhoppsansa i sänghalmen med densamme innan hon började dejta kungen. Om han hållit sig på sin kant av England och inte förtalt det ovannämnda hade han ju sluppit bli skenhängd ett antal gånger för att sedan bli levande uppsprättad. Uppenbarligen hade han inte läst eller hört bullentinerna om kungens förkärlek för våldsamma slut för di som int hade skött sig.


Jag skulle nog istället ha sagt som Christina av Danmark när Henrik nummer åtta stötte på henne; " Om naturen hade utrustat mig med två huvuden hade jag nog hjärtans gärna ställa det ena till kungens förfogande".


~ L

10 års jubileum.

Midsommaraftonen för 10 år sedan tillbringade jag i ett av mina paradis ett par mil utanför sta´n där jag bor. Jag var fårvakt två veckor och då passade jag på att tillsammans med ett gäng goda vänner fira midsommar på detta vackra ställe. Solen sken och vi åt och drack gott. Lekte en massa tokiga lekar som bara min kompis Elvy kan komma på. Som att "kappdricka" 10% Arboga öl ur nappflaskor (jag vann), såga och snickra ihop en fågelholk (gick inte lika bra), köra skottkärra och gissa melodier som ens medtävlare fick nynna med hörlurar på (vann jag också). Men roligt hade vi. Och jag hade trevligt nu också. Bara lite stillsammare trevligheter.

Den lokala puben i Vännforsbäck. I det gamla växthuset. Mysigt värre med fårskinnsklädda stolar och broderade dukar.

Sonen i huset har gått bryggarkurs och här höll de övriga fyra festdeltagarna på att prova fjolårets öl när jag kom.

Lite utlandskänsla med dessa fina nischer med ljus och blomster som fanns på uteplatsen.

Utsikt från den fina uteplatsen. Nedanför det öppna grönskande landskapet flyter den vackra svindlande vindlande Vindelälven fram.

 

Grillad lax med chipotlesås, koriander & melonsallad, Grönsallad från deras egna land, romröra och fetaost.



Att se dessa två vackra nordsvenskar komma och lufsa från skogen i den begynnande dimman var en skön syn.



 

Hönskollektivet.  Morsorna satt och halvsov på sin pinne medans deras små avkommor sprang omkring och pep ljudligt.

Fem minuter kvar av midsommaraftonen 2011.

Fåren ville inte vara med på bild.

Å så fick jag detta  trevliga meddelande via mobilen:

 

Tilläggas ska också att undertecknad höll sig nykter och skötsam - vilket  ju inte var fallet midsommarafton för 10 år sedan.

~ L

Chefen Fru Ingeborg Balzar i Wadköping.

Ja kära värld. Kärlekens vägar kan vara ganska besvärliga. Och nog fan är det än jobbigare när passionen slår till och föremålet är ens dotters trolovade. Och morsan i fråga är stans ledande modist i början av 1900 - talet. Och alla har fattat det utom den trånande änkefrun själv. Och hon till sist fattar det själv. Onekligen ett bra underlag för en riktig såpopera. Visste faktiskt inte att Herr Bergman åkte till Hollywood för att försöka slå igenom som manusförfattare där.

Har inte läst något av Hjalmar Bergman tidigare, men det kommer jag verkligen att göra nu. Han har visserligen lite långrandiga utläggningar emellanåt om dåtidens tankesätt, men det kan man snabbt ögna förbi. Han har en himla skön humor och hans beskrivningar av alla dessa karaktärer som kommer och går i berättelsen är väldigt målande.

Och jag tycker faktiskt att Erotisk läppakrobatik låter betydligt intressantare än Hångel.


~ L

I ballongernas och lövskrindarnas tid.

I år hade man inga gymnasiestudenter att fira. Men ändå så har man inte kunnat undgå det då man har sin arbetsplats mitt i centrum. Kanske var det inte så uppskattat av personalen på lill-Ica, vars väggar vibrerade rejält, när ett traktorlass med studenter åkte förbi med den största baslåda som hittills har hörts. Och i år hade ett gäng tjejer införskaffat mikrofon så dom sjöng karaoke i kapp med Veronica Maggio om att komma och falla överallt. Som tur var höll dom sig kvar på flaket.

Var ute och gick med en dam på 90 plus - som jag frågade när ungdomarna åkte förbi, om hon åkte flak när hon tog studenten. Men nej, det var lugnare på hennes tid. Men ändå så såg jag något drömmande i hennes blick när vi stod och tittade på när följe efter följe passerade. Lika fullt så längesedan är det inte sen jag tog studenten, men jag insåg idag att det är faktiskt 25 år sedan. Ett kvarts sekel.

Jag känner ingen sorg över detta längesedan. Jag gick ut en linje som jag inte skulle ha börjat ens. Är nog varken den första eller sista som valt helt fel linje. Vem fan vet egentligen vad man vill jobba med när man är 15 år? Inte visste då jag det då. Men jag sörjer inte det heller. För tack vare dessa tre ganska vilsna år i en för mig ganska tråkig stad, så lärde jag känna en av de mest fina människor. Nämligen min kompis Elvy. Vi har hängt ihop sedan dess. I vått och torrt.

Fy fan va Hon är Bra!

~ L

Dejlig Daenske.

Efter att ha beskådat den där käcka bruden Mette Blomsterberg, som lagat söta livet i svensk television, har jag upptäckt att det finns vackra ord även på danska.
flødeskum - på svenska inte lika fluffigt uttal i form av vispad grädde.
och

æggeblomme - som inte är lika gulligt på svenska: äggula.


Tycker jag i alla fall.

~ L

Inte Bara Chatterley.

Sommarn har inte ens öppnat dörren på vid gavel med alla dessa engelska deckare som hör sommaren till, men det gör inget - för jag har 10 avsnitt kvar att kolla om invånarna i Lark Rise och Candleford. Sen - av ett rent slumptryck med fjärrkontrollen - fick jag i kväll se den första delen av två av Kvinnor som älskar och även en och annan man. Det senare skrivet av D.H Lawrence, som alla kanske vet skrev om hon ladyn och skogsvaktarlovern. Inte var det lätt att vara kär på det glada 20- talet heller.

Sen har vi ju han Mr Henry nummer åtta och hans hustrubekymmer som nu är uppe i fem. Har ju tidigare påpekat att jag blev besviken på att man i serien inte riktigt varit historiskt korrekt i återgivningen av han Mr Henry nummer åttas kroppsliga hydda som vid den tiden faktiskt var uppe i tresiffriga kilon. Inte så sexigt kanske med allt gökande som pågår, men kan man visa blodiga avhuggna huvuden och variga äckliga sår och alla andra otrevligheter som begick så kan man visa att gubben var en fetknopp. Finns väl lösmagar att klistra dit om inte annat. I övrigt så är det ju jävligt spännande med alla intriger och spel. Fastän man redan vet hur det gick i slutändan.


Those where the days. Indeed.

~ L

Il y a longtemps que je t'aime.

Såg av en slump att den skulle visas på svt. Och eftersom lördagskvällen gått i lugnets tecken, då det var stor fest och knytisföreställning här med ett gäng tjejjor, var det trevligt att få se nåt som inte är amerikanskt aktionsskräp. Om det inte är femtionde gången gillt för Sagan om ringen på tv3. Och ingen skitreklam var 10:e minut.

Tack för det Sveriges televison.

Filmen?

Jo, jag grät rejält på slutet. Franskt drama när det är som bäst. Och Kristin Scott Tomas får klart godkänt.

~ L

Observation I Trafikegoism.

I morse satt jag i lite drygt 45 minuter på första parkett på flygplatsparkeringen och väntade på min käre bror med fru som skulle återvända från sin första barnfria utlandssemester på 25 år. Under dessa 45 minuter fick man verkligen se hur mänskligheten beter sig som egoister. Som om dom vore ensamma i hela universum om att hämta och lämna folk som kom eller for med flyget. Ingen jävla ordning alls. Och höjden av lathet. Man parkerade mitt i körfältet fastän det stod bilar bakom och väntade. Man kom från "fel" håll och tyckte att har man en stor fet dyr bil då kan man ju köra hur fan som helst. Och man då tydligen har nån sorts förkörsrätt. Sen breder man ut sig med hela sitt anhang och traskar mitt i vägen där bilar ska köra.

 Är kanske inte så konstigt att vi aldrig har fred här på jorden då varenda jävel tror sig vara den enda som ska nånstans? Och att man därmed inte Behöver Se Sig För och Visa Hänsyn. Var ju ett under att det inte blev några krockar eller påkörningar av fotgängare.

Gick förbi en kille som hämtat sin flickvän (förmodar jag), han sa att " jag står lite längre bort - orkar fan inte kriga om att stå först". Tänk om alla tänkte så?

Samma sak på andra större parkeringar, folk är så förbaskat lat att  skulle det gå skulle man helst säkert vilja kunna köra in ända in i butiken.


 Drive in - inlämning kanske vore nåt? Då behöver man inte kliva ur bilen och slipper gå längre än nödvändigt. För det kan ju vara farligt att måsta röra på sig. Och hur skulle man må om man nån gång lämnade företräde till någon annan medmänniska och insåg att man hinner ändå dit man ska.

Och det där fruntimret i en blå Nissan Bluebird med registreringsnumret jag nu tyvärr har glömt. Dig skulle jag vilja ge en liten lektion i trafikskyltar. För vad jag såg så var det ingen i ditt sällskap som verkade handikappad - men likt förbannat så parkerade du längst ut på en handikappsparkering. Skämmes i Kvadrat!

~ L

Försommarkänslor.

Doften av nyklippt gräs.
Svalornas ankomst.
Häggen blommar.
Ljudet av gräsklippare.
Påannonsering av alla sommarens deckare.
Dimmor i gryningen på ängarne.
Uteserveringar.
Glass. Glass. Glass.
Sockfritt.
Gå barfota i gräset.
En kall öl på balkongen en ledig afton.
Bara ben.
Nedräkning till bad i havet.

Hur jävla underbart som helst med andra ord.

Jomenvisst.

~ L

Att Bemöda Sig.

  Lark Rise to Candleford har nu anlänt till en svt 1 kanal nära dig med 12 nya underbart fantastiska avsnitt. Engelsk kostymdrama med en hel del humor när det är som bäst.

Som Miss Dorcas Lane säger : " It´s my only weakness!"

Och bara så ni vet: Det finns fler än ett sätt att bemöda sig på.

~ L

Uppror.

Fick ikväll se en film som jag längelänge velat se. Kautokeino - upproret. Har läst om det en hel del och tänkte se den på bio men den gick då inte länge. Och jag blev inte besviken. Den där surhandlarn Ruth och hans gäng var sannerligen inga glada gossar. Ej heller särskilt trevliga heller för den delen. Liksom fegprästen. Snacka om klubben för inbördes beundran. Att åklagarn dessutom var svåger med surhandlarn. Ordet jävighet fanns tydligen inte på den tiden.

Man vet ju hur det slutade - men det var verkligen vackert berättat.  Och Mari Boines underbara musik på slutet.


O ja.

~ L