onsdag 26 november 2014

Mjukgörande stressterapi.

När du känner blodtrycket är på väg ut genom öronen 
och 
den känns som livet rusar förbi snabbare än ett X2000-tåg.

Då är det dags för lite mjukgörande stressterapi.




                                      Ha en prrrrrfekt dag =)

~ L.

måndag 24 november 2014

Smart katt.

I väntan på att den ugnsstekta potatisen kollar jag på:


Tror dock att Tjårven skulle gå bet.

~ L

söndag 23 november 2014

Glada figurer.

När jag i fjol var i Stockholm på dop, traskade jag och min kära svägerska Stockholm city runt. Vi avverkade utan att överdriva nästan alla centrala stadsdelar. Till och med Åhléns på Östermalm fick ett besök då vi p.g.a regn behövde ett paraply. Nåja,
när vi gjorde vår heldag hittade vi av en slump ett litet galleri där man ställde ut keramik och glas i de mest roliga former. Hade gärna lagt beslag på en av de häftiga kandelabrarna, men min resekassa tillät icke sådana extravaganser. Det blev dock ett vykort med en mycket underfundig figur i keramik.
Hade helt glömt bort detta, men nu när jag fick ett il att rensa mitt skrivbord hittade jag vykortet med den söta bibliotekstants-figuren som har titeln Sökmotor .

Konstnärinnan Christina Rosén har glädjande nog en hemsida med ett litet galleri av dessa glada figurer som jag gärna skulle vilja ha något av. Tills dess får jag nöja mig med vykortet.
Alltid någe.
~ L.

onsdag 19 november 2014

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar.

 En liten sömnig amerikansk stad. Eller snarare håla.
 Omgiven av majsfält i miltal. 
Invånarna är synnerligen alla var och en originella. Som bär på sorger, längtan och minnen.
Någon dör (som det brukar göra i såna här böcker), och en
 främmande människa dyker upp och rör om i grytan.
En svenska vid namn Sara.
Med hjälp av böcker.
För Sara vet att det finns en bok för alla.

Vem som skrivit boken?

En svenska vid namn Katarina Bivald. 

Gissa var hon har jobbat?

Och,
Som min kompis Elvy sa, det är bara att ringa  Lasse Hallström rekommendera honom denna boken.

 ~ L.






måndag 17 november 2014

Flera nyanser i grått.



Nu är det drygt en och en halv månad kvar till jul. 
Vädret utanför mitt fönster är allt annat än det på bilden.
Nä, där är det grå, gråare, grått.

 tv har man redan börjat lite smått med all den där hysteriska som-ska-verka-så-himla-käck-julreklamen, värre
lär det bli - eller mer stressframkallande skulle jag vilja säga.
Ord som revolutionerande produkter, rädda julen med nya möbler (jag har då inte köpt några nya möbler de senaste jularna och julen den kom och gick som vanligt ändå), ibland
 önskar  jag att det skulle finnas ett alternativ i de reklambaserade TV-kanalerna, att jag fick betala lite mer i TV avgift och slippa
 All Skitreklam. Som oftast kommer mitt i när det är som mest spännande.

Jag håller med den där människan som skrev en insändare i en tidning jag inte kommer ihåg namnet på, att Låt Det Vara Höst När Det Är Höst och börja inte prata julskyltning och julklappar
i september -oktober.
 Att vi Hela Tiden ska ligga Före. Istället för att vara Nu. 

Och det är inte bara på TV det börjar märkas att det är den tid på året då folk spenderar miljarrrder (som dom inte hara) på allsköns rat. Det börjar så smått dimpa ner "små" broschyrer späckade med tips på saker man kan köpa som man inte behöver och varje kanal  kommer snart att dra igång sina alldeles egna tips för julegotter som man "behöver" på julbordet.
 Allt prat om att julen ska vara så (förbannat) mysig.

Missförstå mig rätt. Jag är ingen Grinchen. Jag Tycker Om Julen.

Jag gillar att ge bort julklappar.
 Det blir inga dyra grejor, däremot väldigt personligt (och nej, det blir inga tavlor som folk hellre vill elda upp istället för att hänga på väggen - eller käcka tröjor med renar på).
 Jag tycker om att göra julkort och skicka.
 Jag tycker om att få julkort och julklappar, men det ska vara personligt.

 Men det jag vill ha mest av allt vid juletid är,
 att det ska var SNÖ ute.
Och att folk inte behöver ensamma.

Att små mirakel sker.

Och att livet inte bara är nyanser i grått. 





~ L.

torsdag 13 november 2014

Tips om vad man kan göra med en gammal telefonkiosk.

Även om
det i dessa tidevarv  tjatas om läsplattors fantastiska egenskap hit och dit,
 så går det ändå aldrig upp mot en hederlig riktig bok. 
Och dessa moderniteter skulle då rakt icke funka i
Londons minsta

Häftigt om jag får tycka. 

~ L.

torsdag 6 november 2014

En bön för Tjernobyl.

26 april 1986 klockan 01.23.45 (lokal tid)
förändrades livet radikalt för människorna i Pripjat med omnejd.
Reaktor 4 i kärnkraftverket  i utkanten av staden hade exploderat och börjat brinna.
Man mörkade det allvarliga läget - vilket fick förödande konsekvenser för människorna
 som bodde i dessa trakter.

En bön för Tjernobyl har stått i min bokhylla i säkert 10 år. Lika lång som  hade passerat när Svetlana Aleksijevitj gav sig av till de drabbade trakterna för att höra människornas egna upplevelser. Jag har flera gånger börjat läsa boken, men har varje gång slutat efter några sidor. 
Tills nu. 

För
det är ingen bok du hast läser. Varje persons berättelse är ett helvete för sig. Och än till denna dag så lider dessa personer och deras efterlevande av sviterna. P.g.a att de inte fick veta hur allvarligt den där explosionen egentligen var, och de som försökte säga sanningen blev hotade med repressalier. 

Rent ut sagt för djävligt.

Jag skulle så gärna vilja veta hur det har gått för alla dessa människor som blev drabbade.
 Hur har de det idag?

Men denna fantastiska kvinna Svetlana som har varit modig nog att skriva denna bok (och alla andra modiga berättelser hon har skrivit om), skulle ha haft Nobels litteraturpris för längesen. 

Tycker Jag i alla fall.
 
Amen.

~ L.






tisdag 4 november 2014

Allhelgonafjäll.



 


I fredags begav sig min bror med fru och undertecknad nordvästerut hem till mamma.
 Efter att de senaste 6 veckorna mest hållit mig innanför hemmets fyra väggar p.g.a min ofärdighet, var det skönt att bege sig ut på en liten helgtripp till fjälls. Resevädret var otroligt fint med kvällssolen som fick trädtopparna att "brinna", spegelblanka älvar och sjöar och sedan när solen var på väg ner så var moder natur som vackrast. När vi var framme var det en stjärnklar himmel som mötte oss och denna sköna tystnad som bara kan upplevas däruppe.

Lördagen blev däremot inte lika solig och klar. Men det var ett litet uppehåll i snögloppet när vi åkte för att tända ljus på pappas grav och i minneslunden. Bytte ut blomkrukan mot en frosttålig zinkhink som jag planterade ljung i, lite kvistar från vår fina tall som pappa planterat, samt att jag gick  till skogen och hämtade lite mossa och blåbärsris. I mossan fick en fin liten ripa ligga och goa in sig. Blev lite över så jag gjorde en liten zinkhink till farfar också. Han fick en liten ängel som kurat in sig i sina vingar och sover. Är så mycket finare än bara en massa köpes tycker jag. Dessutom var de båda "skogens söner" och uppskattade naturen och det enkla.
En del hade redan varit på kyrkogården dagen före och tänt lyktor. Det är så vackert med alla dessa ljus. När det är mörkt ser det ut som det är en liten stad som det lyser från. Efter att vi hade gjort den obligatoriska visiten hos faster M och var på väg hem hade det börjat vräka ner en hel del snö, och jag gjorde årets första "snölyktor", en på bron och en på gården.

Det var inte bara de döda som vi minns och "firade" denna helg. Min kära mamma fyllde år så det blev tårtbakning och god middag på lördag kväll. Men inte vildare än att kl 22 så satt vi alla fyra och gäspade i kapp och det blev natti natti. Fjälluften gör verkligen sitt för sömnen. Och sinnesron.

Att komma hem hem är alltid lika skönt. Skulle kunna stanna där för alltid. Med den utsikten vi har från altanen. Skogen på promenadavstånd. Tystnaden. Att gå ner i pannrummet och göra upp eld och sitta där och lyssna på sprakandet och se hur elden tar sig.

 Det
kändes betydligt längre än tre dagar när vi lämnade för att åter bege oss till mer tätbefolkade trakter. Är verkligen förunderligt, som om tiden saktade ner.

Alldeles, Alldeles, Alldeles,

Underbart.

~ L.







lördag 1 november 2014

Ett kvarts sekel.

25år.
Känns som en evighet.
Jag minns det som det vore igår. Den där sista helgen i juli.
Vissa dagar så saknar jag dig så det gör ont i hjärtat. 
Då är tårarna nära. 

Det är så mycket som jag vill fråga dig om. Lära av dig. 
Ibland är jag arg för att jag känner mig snuvad på tid med dig. 
Så,
  minns jag alla saker som vi gjorde tillsammans. 
Jag fick följa med dig ut i skogen. Eller hjälpa dig att ta hem veden. Åka iväg med skotern och pimpla på någon fjällsjö. När du skulle hämta julgranen dan före dan före dan, som du valt ut redan tidigare under året. 
När du och mamma åkte iväg för att hälsa på någon gammal  människa ( det är det som är så häftigt att tänka; att jag har träffat folk som är födda på 1800-talet!), och jag bara satt där andäktigt (när jag inte hittade på hyss) och lyssnade på alla historier som berättades. Om vittra. Om älgjakter. När farbror Gustav fällde björn.  Eller personer som det pratades om. Vars de bodde. Vad de hade gjort. "Hon a lillGreta som bodd där oppa lia"  osv. En del var riktiga personligheter.
 
Alla  de där helgmorgnarna när jag var tonåring och ville sova och du spelade dragspel. 
Väldigt irriterande. Idag skulle jag gärna vakna till ditt dragspelade. Stolt! 
Du beställde kursen från Hermods och lärde dig spela alldeles själv.
 När du satte dig ute på altanen och spelade på vårkanten, då visste man att det var sommar. Och det hördes över hela byn. Drömmen om Elin. Där björkarna susa.

En gång när jag hade med mig ett gäng kompisar hem och du berättade roliga historier när vi skulle äta och dom höll på att kissa på sig av skratt. Och mamma blev nästan tokig, för maten höll ju på att kallna! Mamma brukar säga, att fastän ni var gifta i 35 år så hade du alltid en ny historia på lut som hon aldrig hade hört. Du fick till och med mormor att skratta en gång fastän hon var jättereligiös.

Hur du lärde mig att dansa. Både du och mamma var/är duktig på att dansa. 
Ditt bullrande smittande skratt. Din tjurighet.
Och bakom de där pliriga ögonen så dolde sig en djup själ med mycket allvar och en del vemod också. Sånt som du aldrig pratade om. Men som jag på något vis kände av. För jag är likadan.
Tack för att jag fått ärva din kärlek till skogen, musiken fast nån dragspelare lär jag aldrig bli), läsandet och längtan efter att hålla på med hantverk. 
Jag är stolt att kalla dig Min Pappa.
 
Jag vet att du är stolt över att jag är Din dotter.
och
 Jag vet att Du är med mig fastän jag inte kan se dig.

Älskade Pappa. 




~ L.