För ett år sedan den här dagen, den 22 juli 2011, tog jag denna vackra bild.
Strax efter jag klivit upp efter en lång härlig simtur i den härliga sommarkvällen.
Efter att ha tillbringat ett par svettiga timmar i en smedja tillsammans med ett gäng sköna brudar, bankandes på glödhett järn, nöjd över att åstadkomma häftiga saker.
Av en sketen järnpinne. På en möhippa.
När jag simmade i den där solnedgången för ett år sedan,
så tänkte jag att - Fan va livet är härligt! Och hur vacker naturen kan vara!
Att jag måste ta ett kort för att föreviga den där känslan.
Sen.
Dagen efter fick vi veta om det där djävulska som hänt på Utöya.
Där unga människor som trodde dom var på den säkraste platsen på jorden
hamnade i helvetet.
Detta samtidigt som jag simmade i solnedgången.
Samtidigt som de kämpade för livet.
Simmade för livet.
I vad som kändes som en evighet.
I en iskall fjord.
Utan en vacker solnedgång.
Den dagen släcktes ljuset för alltid för 69 fina unga människor mitt i livet.
Liksom de som miste livet pga bomben i Oslo.
Jag hoppas att de nu befinner sig i en vacker solnedgång.
Utan rädsla, ångest och smärta.
Omslutna med kärlek, värme och ljus.
Frid.
~ L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar