söndag 22 mars 2015

I väntan på våren.

Under detta veckoslut har solen verkligen överöst oss små jordbor i denna del av världen med ljus. Det är som att den har försökt kompensera för alla dessa veckor av frånvaro i februari.

Läser Kerstin Ekman och Gunnar Erikssons bok Se blomman!, löser korsord igen efter månader av uppehåll då inte hjärnan har haft ork.

Att sätta sig ute i lä på fårskinnet med raggsockar på fötterna, en tjocktröja,  en kopp kaffe och lyssna på alla dessa småfåglar som har fullt upp med bobyggande och annat som hör deras vårstök till värmer inte bara
utanpå utan även hjärta och själ. 

Inte bara jag njuter av dessa soliga dagar, utan även mina två fyrfota sambos tar chansen att få värma pälsen ( och kolla in alla små smaskiga "matbitar" som flyger förbi, sååå synd att de inte flyger lite närmare bara, syns det som de tänker). Den gamla fröken längtar även efter att likt tjuren Ferdinand få börja lukta på alla vårens blommor. Hon tycker att våren går
alldeles för sakta.

Men så grått och kallt som det är emellanåt, förstår jag att den tvekar.

~ L.


måndag 16 mars 2015

Både fått, gjort och ge bort.

 
Jag har den obeskrivliga turen att vara omgiven av väldigt händiga människor.
Nu sist jag var hem till fjälls fick jag av fru Hulda Elisabeth (hon jag sparkade till på en kaffetår) de vackra vantarna till vänster och de lika vackra grå/vita vantarna fick jag av faster Birgit, som var gift med min farbror Gustav. Jag skriver var för att han gick bort för ett par år sedan. 
 Mössan har jag virkat av eko-garn. Eftersom min skalle har större omfång än jag trodde fick jag ju sälja den allra första mössan jag stickade. 
Den jättefina nyckelringen har han som äger bagarstugan gjort. 
Han har sin verkstad i samma hus som den.
Har beställt den till en kompis. Det ska bli en liten försenad födelsedagspresent.

Fårskinnet är från ett får som fick en lycklig uppväxt vid Vindelälvens strand och det värmer gott under rumpan nu när det är vårsittningens tid i solen på min balkong. 

~ L.

söndag 15 mars 2015

Häftigt.

Så var Sveriges mest älskade/hatade program slut för i år. 
 Som vanligt var det strul med tekniken m.m och den eviga följdfrågan "vann rätt låt?"
Jag tyckte inte det, fast som syrran sa; Det är väl hans tur att vinna nu. Och det kan hon ju ha lite rätt i (men säg det inte till henne att jag sagt det). Min favorit var naturligtvis han som kom tvåa. Den adopterade killen från Colombia, som jag tror bara föddes i fel världsdel men sen såg universum till att han hamnade där han verkligen hör hemma. I Sápmi. 

Där han har fått övriga mänskorna i Svea rike att upptäcka denna häftiga musiktradition som kallas jojken. 

När jag nu så här dagen efter sitter och ströläser lite på nätet  hittade jag av  en slump
  den här artikeln  av Gunilla Brodrej.

Och visst har hon rätt,
 det har blivit häftigt att lyssna på jojk och likt fågeln Fenix reser den sig ur det förtryck som funnits sen Gustav Wasa fick för sig att han ägde Sápmi.


~ L.





fredag 13 mars 2015

Hemfärden.



I onsdags förra veckan satte jag mig på eftermiddagsbussen hem till fjälls.
 Att mötas av detta hus upplyst i mörkret värmde gott.
Och att det var stjärnklart ute gjorde inte saken sämre!
När jag vaknade på torsdagsmorgonen och drog upp persiennen,
 möttes jag av denna ljuvliga syn. Efter att stått ut med en väderlek som skiftat endast i grå, gråare och ännu mera grått var detta en syn som gav 
en REJÄL förhöjning av mina endorfiner som jag kommer att leva på länge!
 Mer endorfinkickande.
 Och ännu mer endorfinkickande.
Fredagen var det dags för att lasta sparken med en rejäl laddning deg på jäsning.

 Begav mig till denna röda stuga för att baka tunnbröd.
 Blev välkomnad av denna söta vovve.
 När bagarstugeägar´n äntligen fått fyr i spisen kunde jag sätta igång och baka.
 En stöpa gjord  på 2 L mjölk skulle bakas ut.
 På denna en "norsk hälla".

 Utanför fönstret visade sig denna vackra lilla blåmes upp sig tillsammans med vänner.

 Det blev ca 20 "kakor" i varierande storlek. De flesta lite större.
 Jag brände endast den sista, den blev mera knäckebrödig kan man säga. 
Vilken min mamma gillade att knapra på.
När jag kom hem så kokade vi varm choklad och gjorde mackor på det varma tunnbrödet.
Mycke smör, ost och rökt skinka.
Mmmmmmumma!

 Lördagen tog jag återigen sparken oppibyn för att hälsa på en fru som jag lovat hälsa på 
nu när jag var hemmavid. Vädret var betydligt vackrare på vägen dit.
 Hann bara hem så började det blåsa och dreva blötsnö. 
Hade bjudit in mammas bästa kompis på middag. Vi hade en liten tjejfest kan man säga. 
Jag lagade maten och så drack vi lite vin och letade fram hjortronlikören som mamma hade fått av mig och en kompis vid ett annat tillfälle. Spelade Elvis på cd och de båda damerna blev som unga på nytt! Sen mindes de danser från förr och allt tokigt de gjort i ungdomen. 
Jag tycker det är otroligt roligt att få höra om alla detta. I en tid som är en aningens olik den vi lever i nu, men ändå inte. Min mamma berätta också den här kvällen om hur det var när hon 16 år gammal blev piga hos en nybliven änka. På samma ställe som hennes mamma hade varit piga 25 år tidigare. Fascinerande historia!

Den vilda festen tog slut vid 19 tiden då det var dags för Tant mamma Ulla att bege sig hem "på bygget". Vi andra 2 festdeltagare drog oss till sängs vid 22.
Dagen efter var det denna vackra vy som jag satt och insöp på altanen några timmar. 
Till ljudet av droppande tak och fågelkvitter. 
Ännu mera endorfinkick!

Fick ett samtal från min brorson, som ville kolla snöläget tills de kommer upp till påsk. 
Fotade en bild av de snötäckta fjällen och skickade till honom som lugnade besked.

Tyvärr höll inte detta vackra vädret i sig när det var dags att åka hem till staden och jag hann börja frysa en hel del innan bussen kom. Busschauffören envisades med att dra ner värmen längst fram efter ett tag trots att jag bad honom höja den, så hurvandet gjorde att jag satt och spände mig en hel del. Vaknade på natten  och frös och hade fått ont i halsen, plus att musklerna i ljumsken krampade rejält, så det har varit till att stanna hemma från jobbet och
 ta det lilla lugna.

Misstänker även att sparkturerna inte var helt av godo heller, men tack vare övningarna som min fantastiska fysioterapeut Emma gett mig är jag nästan tillbaks till på banan och på måndag blir det jobb igen. 

Så på det hele har det varit en riktig go period. 

Och jag tror
 att alla dessa endorfinkickar gjorde att min förkylning gav med sig snabbt.


~ L.




tisdag 3 mars 2015

Färgterapi.


När färgskalan ute går i grått, dis och rugg,  och det verkar som om ljuset i tunneln är oändligt långt borta, får man ta till andra knep för att påminna sig att det finns faktiskt andra färger därute någonstans och väntar på att få komma till skott. 

Så varsågoda.
Här kommer lite färgterapi.


~ L.