Stalins kossor.

Tänk dig.
Estland.
40-talet.
Först var det nazister som gjorde livet surt för dina släktingar.
Sen var det ryssar.
Familjer blev förrådda av sina grannar - ibland t.o.m av sina egna syskon.
Familjer som fick lov att pallra sig upp på lastbilsflak med lite och ingenting för att sedan
 bli skjutsade ända till Sibirien.
I de förråda familjernas hus flyttade förrädarnas släktingar in.
I vissa av hemmen hade inte ens maten kallnat på bordet.

En del hann fly till skogs och bodde där i flera år. Ständigt jagad av "kamrat Stalins" anhängare.
Fick de tag på en så slutade det oftast med döden.

Annas mamma får ihop det med en finländare.
Flyttar till Finland.
Men aldrig att Annas mamma talar om att hon är estländare.
 För
 de vet ju alla finländare vad de är för ena. Rysshoror hela bunten.
Bara att knalla fram och fråga hur mycket det kostar.

Annas mamma tutar i Anna att ALDRIG berätta varifrån hon kommer.
Inte ens för en annan estländare som flyttat till Finland.
För de kunde ju vara knackare - d.v.s KGB- angivare som höll koll på de estländare som flyttat till andra länder så att de inte sysslade med "osovjetiskt tänkande".  För det kunde sluta med att man råkade ut för en "olycka".

Att växa upp i Finland  och inte kunna tala om var hon egentligen kommer ifrån och ha ständig tillgång till mat, moderna saker och kläder  -vilket inte är samma liv som hennes estländska släktingar lever på "andra sidan järnridån",  gör att 
Anna känner sig väldigt kluven och för att hantera det som känns skamligt så börjar hon utveckla ätstörningar, "tills den kom ut som en blodig spya i vilken det flöt bitar av smörstekt långfranska och slitna stycken av min skam".  

 "Inte heller såg jag sambandet mellan Sovjetunionens osäkra mathållning och mitt eget ätande förrän man frågade mig hur skyldig jag hade känt mig på grund av det."

Anna och hennes mamma måste varje gång de åker hem för att hälsa på Annas mormor och moster, smuggla med sig massor med saker = mutor till mostern och en hel del tjänstemän för att de inte ska bli angivna då de inte alltid kan få visum.

Även om nu Sofi Oksanen inte har skrivit en självbiografi så är det många händelser i boken som är byggt på riktiga händelser. I ett land som inte ligger så långt ifrån mitt eget.

 Vi som bor häruppe i det trygga landet Sverige och aldrig varit ockuperat av främmande land sen dansken var i södra delarna och härjade år 1600 kallt, har inte en jävla aning om hur bra vi har haft det. Och att det som hände på andra sidan Östersjön är inte längre bort än en 25 - 30 år.




 Om Du är less på alla sockersöta kliché- feelgood böcker,  är det här boken du ska läsa.

Tycker Jag i alla fall.

~ L.

Gott Att Vara.

 

Vilken fin julhelg jag fick!

Massor med god mat, trevligt sällskap.

Ute var det gnistrande vitt, stjärnklar himmel med en vacker månskära - som trots att den var så tunn, så tunn lyste upp ändå. 

En och annan skön promenad i det vita har jag hunnit med.

Talgoxen och domherre  m.fl.  har kvittrat vackert för mig på vägen.

Det märks redan att vi går mot ljusare tider.

Snart slipper man alla hysteriska mellandags-julrea-reklamer. 

Det är helt enkelt Gott Att Vara just nu.

~ L.

Förnöjsamheter.

Snön som kom i helgen ligger fortfarande kvar och förhoppningsvis en dag till eller två.

Har gjort två snölyktor

 (eller snarare vulkaner, iddes int rulla några snöbollar utan skopade upp en massa snö i två högar och gröpte ur) så att marschallerna ska brinna extra fint i mörkret när gästerna kommer. 

Har pyntat färdigt och allt julkäk är inhandlat. Skinkan är kokt och på kylning. Janssons är kirrad.

Näst sista julklappen är färdigfixad, inslagen och nu på väg till Stockholm med ett gäng andra klappar till stora och små. 

Den här  träbyrån ovan är ett fynd i ett soprum som jag tvättat av och slipade bort lite färg så den fick lite gammalt utseende. 

Har sedan målat lite rött och tryckt med schablon.

 Ursprungligen var dessa två helrosa pappväskor från Panduro.

 Har duttat färg med en stöppel, använt en fin fjärilsschablon, 

lite hjärte-glaspärlor och på det lite glitterlim eller snarare ganska mycket av det sistnämnda.

Eftersom det är en två små systrar på 2 och 4 år som ska få dem

 har jag skrivit namnet  i locket för att de ska veta vem som är vems

 och 

snirklat med akvarellfärg för att göra den helvita insidan lite roligare.

Nu är det bara att hålla tummen att de gillar dem.

  Och

vetskapen om att jag inte ska jobba en endaste sekund denna jul och nyår 

är icket annat än en stor härlig alldeles underbar känsla av

förnöjsamhet.

Halleluja!

~ L.

Dan före dan före....

Så har  Sankta Lucian anno 2014 sjungit färdigt.
 Och faktiskt,
i år hade jag energi nog att sno ihop en saffransdeg, och tack vare broder T med fru hade jag en jättego starkvinsglögg till, när lussandet drog igång arla på svt2 i lördags morse. 

Fast det räckte med en liten mugg. det är ju ändå starkvinsglögg.
Den här tanten närmar sig ju 50 så nån hejd på vildheten får det ändå vara.

Den här veckan, som alla andra veckor vid den här tiden de senaste 4 åren av mitt liv, har varit väldigt mycket Musikhjälpslyssnande (och tittande). Det har blivit lite av en jultradition - vilket ju passar in på hela tänk-på-varandra-och-hjälp-mindre-bemedlade-temat som är hela grejen med julandet.
Tycker jag i alla fall.

Har även lyckats sno ihop en liten krans till ytterdörren.
 Som vanligt med hjälp av min fyrfote sambo.
 Att sitta och vifta med svansen så all mossa och blåbärsris flyger omkring är ju såå roligt.
Tycker han i alla fall.

Julgransfrågan är också löst då jag fick en sån himla fin s.k Rumsgran av di söta tösera Karro och Elin när vi hade en liten julsammankomst på 5 personer fredagen för 2 veckor sedan.
Denna rara växt kan i "vilt" tillstånd bli över 50 m hög (!!), men då krävs det betydligt varmare klimat än det svea rike har att erbjuda. d.v.s. någonstans på andra sidan klotet.
Vilket är tur att det är där och inte här då jag skulle få en aningens tidskrävande att klä den granen.... För att inte tala om problematiken med att Få Den att rymmas i mitt lilla krypin.

Nåja, i alla fall är det ca 33 timmar och några minuter innan tomten kommer
 ( i mitt fall brukar det vara jag men inte i år),
morsan har varit här och hälsat på i helgen
 ( jag och min bror sa att skulle nån ha någon julklapp fick hon komma och hämta den).
Vi har haft det trevligt som vanligt med mycket skratt, god mat och en hel del kaffe.
Och som extra fin julklapp bestämde sig visst kung Bore för att förära oss några cm snö.
 Tackar ödmjukast för den. Hur länge den nu varar.

~ L.

Inlandet runt på 3 dagar.

I söndags var det dags för ännu en stor tilldragelse.

 Min systerysters äldste son skulle döpa sitt senaste ättelägg. Nämligen Calle Nicolaus.
Resan dit blev något dramatisk då bussen jag skulle åka med pajade och vi kom oss inte längre än till NUS, där vi fick kliv av för att vänta på en ny buss. En timme senare var vi äntligen på väg och resten av resan gick friktionsfritt.

 Jag glömde tyvärr ta med kameran till själva dopet, men lille Calle Nicolaus sov sig igenom större delen av ceremonin.

 Och äntligen fick jag träffa lilla Emelia som är dotter till min systerson Thomas. Hon är väldigt lik sin far i ansiktsuttrycken som han hade när han var liten. Helt otroligt vad tiden går.... Tyckte inte det var så längesen jag gick och bar på hennes pappa....

 Här har vi hela barnaskaran, inklusive 2 kusiner i full fart med att sjunga luciasånger. När de blir tonåringar allihop ska jag visa dem videon jag tog =)

 Emelias mamma hade gjort en så snygg tatuering med kurbits-motiv.

Efter dopet så åkte vi över Burträsk för att lämna lite möbler som Thomas och hans sambo Karin skulle få nu när de flyttat till en större lägenhet. Sen bar det av till Malå till systeryster.

 Hon och hennes man har flyttat en bit utanför Malå till ett supermysigt ställe som verkligen kändes så där juligt som jag tycker julen ska vara.

 Gammal ladugård som synes. Gick husesyn med systeryster.
Det fanns både stall och fähus.

 Vacker utsikt.

 Jag lyckades få till en vacker bild en frost-stjärna eller vad man nu ska kalla den. Helt fascinerande i alla fall att ingen stjärna är den andra lik!

 På tomten står en gammal bagarstuga som även användes som sommarbostad förr i världen.

 När man kikar ut genom fönstret så väntar man nästa på att den där Victor Rydbergska gårdsstomten ska dyka upp med en lykta i handen.

 I väntan på den riktiga tomten får ni hålla till godo med Gargnäs kyrkokör!

Falalalala, la, la, la, la!

~ L.