Rörande framtidsplaner.

 

Fredagseftermiddagen står för dörren och solen skiner utanför fönstret.

Träffade farbror doktorn (eller farbror och farbror, han är yngre än jag) igår, och det var inge annat göra än förlänga sjukskrivningen i väntan på ortopeden.

Just nu kör jag kärringgympa då jag är väldigt begränsad i min rörelseförmåga.

Eller som min kompis Erika sa; " du är inget att ha när det brinner va?" 

Men Gott Folk,

när jag väl kommer på banan igen - för det räknar jag med, 

ska jag jädrar dansa så det ryker om fotsulorna.  

En riktig Dancing Queen.

Amen.

Min Mormor.

Signe hade namnsdag igår. 

Hon lever inte längre, men om hon hade gjort det så skulle hon ha hunnit få brev från kungen.

104 år hade hon nämligen blivit detta år om hon hade levat.

När folk frågade henne hur gammal hon var brukade hon svara;

 " jag är född -11 sen får du räkna själv!".

Min relation till mormor var inte helt komplikationsfri, och tyvärr fick hon Alzheimers så de sista åren var det inte mycket som var klart, förutom att hon i klara toner kunde sjunga en sång av en Donald Bergagård utan att snubbla på orden en endaste gång. 

När hon var 11 år dog hennes mamma i TBC.
Kvar blev mormor med sina många syskon (de var inalles 11 styckna varav 1 dog i späd ålder, en dödfödd i 8:e månaden, och en blev vådaskjuten av en av sina bröder) och pappan och bodde i det närmaste väglöst land i en timrad stuga bland fjällvärldens vidder.
Den yngste var 2 år och när det var dags att göra rekryten i Gumboda  och han fick permis vägrade han åka dit igen, blev tvångshämtad och det slutade med att han
 hamnade på det hispan.
 Men det är en annan tragisk historia.

Min mormor var strängt religiös (vilket många gånger ledde till heta konflikter med mina föräldrar som gillade att vara ute på dans och var festligt folk), och de sista tio åren hon levde - efter att jag avverkat tandställningar och hållit efter mina gaddar så de var jämna och fina, började kommentera att jag Måste Ha Löständer varje gång
 vi sågs- " för sä fina tändren kunn ingen männisch ha!"   -  blev jag rätt less på att dementera och svarade jag till slut att :"Jag kunde svära på bibeln att det var mina egna tänder" - i tron att detta skulle få tyst på tanten.

Men icke.

Istället hötte hon med fingret (hon mätte ca 152 cm i strumplästen- alltså 10 cm kortare än mig) och sa: "Gud ser och han vet att du ljuger!".
 
Och så var det ofta, hon hade - trots ökande demens, oftast så fyndiga svar på tal att man fick verkligen hålla sig för skratt för att hon inte skulle bli förnärmad.
Eller sa hon bara: '"nå vet ja de nå! " , när man svarade på något hon frågade (ofta vems jänta man var osv).


Så jag gav upp att försöka neka till mina "löständer". Men, när hon dog ( hon sa: "ja lev tills ja ä 90 sen dö ja!" och så blev det. 1,5 månad efter att hon fyllt 90 ( hon sjöng sin Donald B låt då också) dog hon), så passade jag på när jag skulle ta farväl framme vid kistan:
- " Nu mormor kan vår att Herre tala om att jag Inte Har Löständer!"

Och jag kan höra henne nånstans där från ovan förnärmat säga:

"Nå vet ja de nå!"

~ L.

Hur lång är preskiberingstiden för parkeringsböter?

Ni som ser Hela England bakar vet vem Sue Perkins är.
Hon har även ett twitterkonto som är värt att kolla upp.

För er - liksom mig, gillar engelsk humor.


Have a Nice Day Y´all!!

~L.

Sköna typer i mitt sommarvardagsrum.

Den här fagra tösen gjorde mig tillsammans med 4 andra sköna typer sällskap i mitt sommarvardagsrum (dvs min balkong) i lördags.

Förutom att hon är jädrans snygg och trevlig är hon en duktig jägare, och generös som hon är, hade hon med sig en finfin älgfilé (gissa om mina två fyrfota sambos satt i köket och dreglade) som vi helgrillade och åt tillsammans med ugnsrostade rotsaker, paprika och tomater.

En av de andra sköna typerna hade med sig marshmallows, så till efterrätt blev det att grillade vi dessa. Har faktiskt aldrig gjort det förut men Så Gott!!

Där satt vi sedan inlindade i filtar och tröjor i ledlampors  & mina  ljuslyktors sken och myste tills klockan nästan närmade sig midnatt.
Och
Med sådana här vänner kan man faktiskt glömma bort att man för närvarande
befinner sig i ett ganska begränsat rörelseutrymme.

Namaste!

~ L.

Vägen mot Bålberget.

HÄR BRANN HÄXOR 1675
KVINNOR DOG
MÄN DÖMDE
TIDENS TRO
DRABBAR MÄNNISKAN

Detta ovanstående står skrivet på en stor minnessten rest på Bålberget
 för de
71 personer som miste livet 
i den största massavrättning i Sveriges historia.

Jag vet, det verkar helt ofattbart.
Jag har själv stått däruppe på det där berget, framför den där stenen
 tillsammans
med min brorsdotter Karin och försökt
ta in det fasansfulla som hände för 340 år sedan.

Att sen få läsa Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, där hon
ger liv åt de kvinnor och män som levde på den tiden, är verkligen som om att
 jag vore där och ser allt utspela sig framför mig.
 

Att födas som kvinna i en tid då hon i det närmaste var rättslös och utelämnad åt en make (eller husbonde eller far) som kanske misshandlade både sin fru och barn - och värre en så,
 begick incest.
Att du som kvinna/hustru/mor inte hade så mycket att sätta emot när sådant skedde.
Eller om någon var avundsjuk/svartsjuk på dig så kunde man jävlas genom att anklaga dig för att vara häxa utan att förstå följderna.

 Parallellt får vi följa nutida (fiktiva) ättlingar till några av de som drabbades  och hur de kan tänkas ha påverkats av det som skedde 1675.


Therése har dessutom vävt in berättelser om dåtidens skrockfullhet och hur människors fantasi kunde skena iväg rejält och få horribla följder. Händelser som du och jag skulle ha helt naturliga förklaringar till och inte vara ett dugg rädda för att det rörde vare sig om
 Guds straff eller djävulens påhitt.


Observera att Vägen mot Bålberget  är en blandning av fiktion och verkliga händelser.
Men ett är säkert. Det är På Riktigt att vi människors rädslor och fantasier kan
få katastrofala följder.
 Då som Nu.

~ L.

Seriedeckerska.

Jag hör inte till den stora skara som när sommaren kommer laddar mina lata läsardagar med ideligen deckarböcker.

(Har aldrig läst vare sig Mankell, Guillou eller herr G  W och kommer icket göra det heller).

Men nu har jag plöjt fyra På Raken.

 Av samma författarinna. 

 

Elly Griffiths otippade hjältinna, den forensiska arkeologen Ruth - boendes ensligt vid Norfolks kust i ett litet hus, tillsammans med sin lilla dotter och katten Flint, hamnar i den ena galna mordgåtan efter den andra tillsammans med en Kommissarie Nelson (inte helt utan invecklingar, men vill du veta mer får du läsa själv). 

Förutom Rutan och Nelson får vi lära känna en druid vid namn Cathbad och ett gäng andra intressanta personligheter. 

Griffiths har hittills skrivit 7 böcker om denna Ruth.  Ett tips är att börja med första boken, Flickan under jorden, för karaktärerna utvecklas så mycket för varje berättelse. 

 

Nä, nu har jag inte tid att sitta här.  Jag måste få tag i de 3 böcker jag inte läst än.

 

~ L

Hyllning till en riktig Lejonkung.

Ingen med tillgång till någon form av nyhetsflöde kan ha undgått den majestätiske Cecil 

och dennes tragiske öde till följd av en skjutkåt tandläkare från USA. 

Nu har den fantastiske tecknaren Aaron Blaise - som tecknade Lejonkungen, 

en fantastisk hyllning till den riktiga Lejonkungen Cecil.

Majestätiskt.

Det är precis vad det är. 

~ L.