Att vara resultatet av en våldtäkt var nog illa, men att födas med ett eldrött födelsemärke som täcker hela baksidan av ens rygg och ner över benet var
ett tecken på att det var ett djävulens verk i den lilla mexikanska byn där
religionen hade väldigt stor betydelse och trångsyntheten var en aningens utbredd ska väl tilläggas.
Att ens morsa tydligen var född på en bordell i grannbyn gjorde inte saken bättre.
Därför, när mamman dör, tar sig Jamilet över gränsen till USA till sin moster med drömmen
om ett bättre liv.
Med falska papper får Jamilet jobb på ett mentalsjukhus för att ta hand om en äldre herre,
som inte satt sin fot utanför sitt rum på femte våningen på flera år och anses vara en riktig surpul.
Detta visar sig vara början på en resa på en berättelse om tro, hopp, kärlek och en händelserik pilgrimsvandring till Santiago de Compostela 40 år tidigare.
Eftersom min premiär på att sitta på ett älgpass i helgen gick om intet, då jaktlaget jag skulle få äran att följa med sköt fullt några timmar in på förra lördagens jakt,
samt att jag blev utan kattvakt
stannade jag hemmavid och gjorde sånt som varit roligt.
Dvs.
Inte putsat mina fönster.
Sovit länge.
Ätit gott.
Läst ut en bok.
Kollat på;
Babel
(Jeanette Wintersson verkar vara en riktigt kul prick).
Moraeus med flera
(Snacka om sköna musikkonstellationer).
En historisk trädgård
(Gjorde mig ännu mera sugen på att åka till England).
En dokumentär om Lemmy
( Visade sig vara en mycket mångfasetterad herre).
Börjat på en ny bok.
Men likväl; trots brist på älg för min del denna höst är jag otroligt glad för
fröken Katarinas skull,
som efter 6 års väntan fick skjuta sin första älg - en 6 taggare!
Ungefär den tid det tog att läsa denna skönlitterära skapelse.
Dock utan jävligt långa.
När den 35-årige Judd ska överraska sin fru på hennes födelsedag med hennes favoritcheesecake med tända ljus blir det istället han som blir överraskad då han ertappar henne och sin chef vilt kopulerande i Judds och frugans egen säng.
Efter att ha beskådat denna omvända överraskning ett tag gör Judd det enda rätta - nämligen kör upp cheesecaken i röven på sin chef med tända ljus och allt (längtar tills denna bok blir film), vilket resulterar i en liten pungeldsvåda för nämnde chef, då denne har smort in snorren med nån uppiggande kräm som visar sig vara lättantändlig på mer än ett vis.
Två månader efter denna överraskning så kommer nästa; han är på väg hem till sin pappas begravning när hans blivande exfru meddelar att han ska bli pappa - då den där chefen visar sig endast skjuta med lösa skott.
Som om detta inte vore nog, så meddelar rabbin efter begravningen att det ska hållas en Shivas - vilket är en judisk tradition och går ut på att den sörjande familjen (maka/make + barnen till den avlidna/e)
ska sitta och sörja sju dagar i följd (dock inte dygnet runt och inte hela tiden),
samt under den tiden motta kondoleanser från nära och kära.
Detta hade varit en lugn och stilla tilldragelse om det inte vore för att Judd´s familj är rejält dysfunktionell - och att man går och bär på gamla oförätter som ligger och pyser under den lugna ytan.
Vilket bäddar för både det ena och det andra under dessa sju
jävligt långa dagar visar det sig.
Men.
killen som skrev den här annars rätt braiga tragikomiska boken skulle ha tagit bort den ständiga upprepningen av hur karaktären ser på kvinnor och flickor.
Det är sååå mycket tjat om läcker hud, långa spiror och ångande sexualitet och tuttar hit och putande rumpor dit. Oavsett om de är tonåringar eller 40+ .
Som om alla kvinnor vore nån jävla alltid-lovlig-sexmaskin på två ben istället för en människa av kött och blod.
Eller så är de smällfeta med benen fulla med åderbråck.
Ja man upphör aldrig att förvåna sig över hur människor - som vanligtvis framstår som väldigt intelligenta och sakliga, helt plötsligt går in i ett vacuum av fullständig korkhet.
Satt och såg presskonferencen med de här två svenska journalisterna som blivit benådade och landat i Sverige.
Det var med tårar i ögonen jag hörde på när de berättade en liten del av det helvete som de varit med om och som ingen av oss andra någonsin kan sätta sig in i.
Efter konferencen intervjuar en journalist frun till den ena killen och frågar henne om hon- som hon hade lovat, hade kastat sig i famnen på sin man
när hon träffade honom första gången nu efter frigivningen,
sen frågar samma journalist om vad dom skulle göra ikväll nu när han äntligen är hemma.
Här har killen suttit i fängelse över ett år i ett land som inte följer de mänskliga rättigheterna, blivit skenavrättad liksom hans kompis och det har varit tortyr och andra otrevligheter. Man vet inte vad som kommer att hända - bara att blir man kvar länge i den finkan är chansen stor att enda sättet man kommer därifrån är horisontellt med fötterna före. Och inte vid liv.
Klart som fan att hon kastade sig i famnen på karln. Och vad dom gör när han äntligen är hemma igen har ingen annan med att göra.
Det är verkligen journalistik på låg nivå. Något som kan kunde vänta sig av en skvallerblaska. Inte en seriös reporter som brukar hålla i debattprogram.
Samma sak när nån idrottare gjort en superbragd och sportjournalister frågar efteråt:
Hur känns det?
Ja hur fan känns det att ha gjort sitt livs lopp eller match?
Nu kommer jag aldrig att få den frågan då jag är så långt ifrån såna prestationsförmågor som det är möjligt.
Men bara på pin kiv skulle man kanske skulle svara:
Helt förjävligt!
Och på frågan om vad jag skulle göra en fredag kväll när jag äntligen fick rå om min man som varit frihetsberövad under hemska omständigheterna i över ett år och jag inte har vetat när och om jag skulle få se honom i frihet igen, det får ni lista ut själva.....
Men helt klart är man glad för deras skull att de äntligen fick komma hem och att sanningen kommer att komma fram om vad som egentligen hände.
Har haft en förkylning i kroppen och varit tröttare än tröttast i flera dagar.
Har inte hjälpt att man gått och lagt sig tidigt och sovit så länge som möjligt.
Tankeverksamheten har varit segare än kall kolasås och den lokala afasin har varit ständigt närvarande, till min omgivnings stora förtjusning då vad som helst i ordväg kan komma ur min mun.
Dock ej fula ord.
Det gör jag inte.
Inte i nyktert tillstånd i alla fall.
Och då det sker endast i slutet sällskap.
Beroende på vilket sällskap också ska väl tilläggas.
Hjärnan har - som en kollega så passande uttryckte det - varit som äppelmos.
Destobättre har jag semester i dagarna fem och jag inledde den med att igår få vara barnvakt åt grannens lille son Axel som var lite sjuk.
Vi kollade bl. a. på The Olw och käkade popcorn.
Den ugglan är då sannerligen inte den gladaste tjommen i kvarteret må jag säga.
Sen blev det dags för godnattsaga - Rymd-Rakel och gubben i månen tror jag att den hette.
Älskar att läsa sagor och ibland är det så spännande att jag glömmer att läsa högt så man får säga till mig.
På begäran av den lille gossen sjöng jag lite hittepågonattvisor med honom som huvudperson.
Det var nära att jag hade somnat själv så trött jag var.
När det var dags att gå hem var det så skönt att bara behöva gå den lilla biten tvärsöver gräsmattan och själv göra kväll med vetskapen att man har
5 sovmorgnar på raken.
Och att jag kan sova hela 5 dagar om Jag Vill.
Nästan.
Förutom att jag måste se till att utfodra mina 2 fyrbenta sambos med käk lite då och då så dom inte svälter ihjäl.
Förra söndagen fick jag vara med och fira ett mirakel.
Ett mirakel vid namn Signe som kom till världen rätt dramatiskt för 2 år sedan.
Men vilken kämpe hon är.
Men inte undra på med en sån supermorsa.
Som alltid när denna supermorsa bjuder till kalas vankas det gofika och även vid detta kalas den fantastiska tårtan ovan som supermorsans syster hade gjort.
Meddelade supermorsans syster att när jag fyller 45 vill jag också ha fåret Shaun på min tårta.
Sådeså.
Naturligtvis skulle Tjårven vara med och slå in presenten.
Igår var det knytmiddag hos en tjejkompis med två andra brudar.
Mycket har hunnit hända under sommaren och sen sist vi sågs och för att fira att vi äntligen fick till en träff så hade E. med sig skumpa.
Plus att vi passade på att fira den ena av S.en som gått och blivit 35 sen sist.
Som vanligt hamnade vi i diskussioner om sådana saker som
inte lämpar sig för tryck.
Bl.a pinsamma åldersrelaterade åkommor.
Fina damer skulle förmodligen rodna rejält om jag säger så.
Men herreminje så skönt det är att få spåra ur som vi gör och skratta så tårarna rinner.
Jag är så innerligt tacksam för dessa sköna tjejer som finns där i vått och torrt.
Och vi kan alltid vara oss själva. Inget nippertippande där inte.
Och tacksam är jag för hon som förde oss samman.
Hon finns tyvärr inte i livet längre, men jag är absolut säker på att A. fanns med oss igår kväll och skrattade lika mycket som vi.
Och att hon hade förmodligen kunnat göra ett och annat sjukt inlägg i våra diskussioner som fått oss att garva ännu mera.
Tänk att En Enda Människa kan betyda Så Mycket och lämna sånt avtryck efter sig.
Ikväll var det också tänkt att umgås med en tjej som jag lärde känna genom
ovan nämnda Hon.
Men efter halvdag på jobbet med mycket göra och en förkylning i kroppen
så är det soffan och filten som lockar mer.
Vad det blev för knytiskäk?
Höstgryta med matkorn.
Jag stod för efterrätten:
Ingefärsstekta päron på smördeg,
riven vit choklad ovanpå
och
så in i ugnen på 250 grader tills allt har fått en gyllenbrun färg.
Hade verkligen tänkt å ta en riktig latardag idag.
Ligga på sofflocket och göra lite och ingenting.
Eller mesta ansträngning skulle vara att läsa den spännande boken jag håller på med och dricka en kopp te med lite lugn musik strömmande ur mina högtalare.
Men det är klart att det inte blev så.
Mitt i ett samtal med systeryster börjar Tjårven hulkas framför mina fötter och upp kommer en hel liten hög med gamla kvistar och blommor blandat med skum.
Den armade katten slänger sig omkull och pupillerna är alldeles uppspärrade, han låter konstig och kissar ner sig och kryper under soffan.
Jag slänger på luren och försöker få fram den stackars kissen.
Lyckas till slut få fram honom och håller i honom för att se hur han mår och om han är kontaktbar.
Ut på balkongen för att kolla vad det är han har käkat på och naturligtvis är det den hoptorkade blåklinten som stått bakom balkongdörren som jag glömt att slänga.
Ringer veterinärn som tycker jag ska ringa giftcentralen.
Blåklint är absolut inte giftig - Tack och Lov.
Men att käka gammal torkad blomster är väl inte att rekommendera.
Det är ju helt otroligt att hela sommaren har gått och kattskrutten har lyckats klara sig från såna här händelser.
En jäkla tur att jag var hemma.
Dessutom fick jag veta i förrgår att Tjårvens morsa blev överkörd på midsommardagen i år och hans ena syster också har fått sätta livet till.
Då blir man ju som extra förskräckt.
Och minnet efter Lisas helvete för två år sedan när jag trodde hon skulle dö, gör sig rejält påmind och man har varit rätt nojig hela dagen för hur han ska bete sig.
Jag tänker att det är en jävla tur att jag har skaffat försäkring på den där fyrbente äventyraren.
Nu mår han bara bra, även om han har varit ganska lugn.
Och.
Förhoppningsvis har han lärt sig att ge sjutton i törrblommen och håller sig till ostkrokar och tuggpinnar i fortsättningen.
Och
förhoppningsvis har han kvar sina nio liv ett bra tag till.
Vaknade upp igår morse supertrötter och inte med den minsta lust att tvätta.
Beslutet blev inte svårare att ta om skippa tvätten när jag upptäckte att jag
inte hade något tvättmedel och var alldeles för lat för att masa mig till affären för inhandling detsamma.
Till min stora lycka fanns det tid idag
så istället
stämde jag träff med min kompis L.
för en fika på stan
och
kolla in VIP - galan som Öppen Gemenskap & Svenska Kyrkan anordnade.
Vi lyssnade bl.a. på dessa sköna bönor som hade ett jäkla röj på scen.
+
att de bjöd in tre unga umetjejer som var så urbannat duktiga på att rappa.
Jag är vanligtvis inte så där überälskare av rap
men
när det handlar om respekt och girlpower
me like
a Lot.
Vädret visade ju sig inte från sin bästa sida och kaféet vi valde var inte heller riktigt vad det brukar vara.
Dessutom så har de nån jäkla konstig möbelplacering med den störande effekten att mitt i fikat kunde man få ställa sig upp för att de som satt vid bordet bredvid skulle komma sig fram.
Som när man sätter sig ytterst i kyrkan och alla andra ska längst in.
Typ.
Och skruva fast de små små borden så att det kändes som att man hade en mil till tallriken gav ju inte heller pluspoäng till inredningen direkt.
Samt att man verkade ha dåligt med bestick så maten hann nästan kallna innan
man kunde äta.
Jäkligt dyrt ställe - om än rättvisemärkt, så ger jag det bara en sol och känner att dit går jag bara om det är en lugn vardag och definitivt inte en lördag när alla andra är ute och man är hungrig och vill äta i lugn och ro.
Trots detta störningsmoment vi fick solsken ändå jag och L. då ett par med sin lille son till charmtroll kom och satte sig vid bordet bredvid oss.
Ungen var sååååå söt och hans minspel gjorde verkligen dagen.
Nåt att minnas och ta fram de dagar när livet känns skit är när denne lille unge sa Åååååhh!!!
med alltid samma glada förväntan så fort
hans pappa plockade fram nåt ur ryggsäcken.
Det är ju inte säkert det håller i sig tills han blir tonåring.
