Jag kunde ha valt den lätsamma boken (som jag också påbörjat), om han hundraåringen Allan som stack från sin egen födelsedag, som läsobjekt denna soliga semesterdag på min blomstriga balkong. Istället började jag läsa boken jag hittade i min svägerskas bokhylla för några månader sen. Om Gyourka (Georg), en 14-årig ungersk jude, som en vårdag 1944 tvingas av bussen av en polis i Ungerns huvudstad Budapest, för att därefter sättas på ett tåg med flera tusen andra judar, till Auschwitz. Tack vare att han där hör någon säga att man - när man blir ombedd att uppge ålder, säga att han är 16, gör han det och får därmed ta den andra vägen - istället för den mot gaskamrarna. Denne unge man får uppleva både Auschwitz, Buchenwald och Seitz innan han ett år senare blir befriad av amerikanerna.
Att sitta i den värmande solen och läsa om dessa helvetiska platser på jorden känns helt overkligt, men ändå - tack vare författarens målande beskrivningar - får man en bild av hur han överlevde, dag efter dag. Som i en liknelse beskrivs som " 7 dagar hos mig är som 7 år". Och alla dessa människor som han möter i lägret som till slut är som vandrande vålnader.
Imre Kertész, som skrivit boken fick nobelpriset 2002. Boken är inte strikt självbiografisk - även om Kertész själv är överlevande från koncentrationslägret.
Men vill man läsa en bok som inte bara är en historiebeskrivning över ett av mänsklighetens största grymheter, utan även en som verkligen ger inblick i känslan av dessa upplevda grymheter - då ska man defintivt läsa den här.
~ L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar