När jag slår på tvn så ser jag två unga pojkar som är i 10-12 års åldern. Dom gråter och kramar om en kille i 35 års åldern. Man ser att dom är så otroligt glada att träffa denna kille och att dom inte vet riktigt vars dom ska ta vägen med alla sina känslor. Jag känner att jag måste bara fortsätta se vad det är som framkallar dessa känslor. De sitter i soffan inne hos pojkarnas föräldrar, man pratar på ett språk som jag inte riktigt kan placera. Men jag förstår att killen som är i 35 års åldern är svensk. Den ena pojken sitter och tittar rakt in i kameran och hans ögon är fyllda med så mycket känslor att jag börjar nästan gråta. VEM är den här pojken?? VAD har han upplevt som gör att hans blick går rätt in i mitt hjärta??
Den 35 årige killen heter Knutte Wester. Han är filmare och pojken med den träffande blicken heter Gzim. Gzim flydde från Serbien med sin mamma och sina syskon när han var fem år. Först hamnade man i ett flyktingläger i Moldavien, innan man flyr till Norge. En resa som tar flera månader. Han får gå i skola och lär sig norska. Inte så lätt alla gånger. Inte alla barn är snälla.
Sen kommer det officiella krigsslutet. Det bestäms att Gzim och hans familj ska utvisas. Föräldrarna gömmer sig i en kyrka och man kan ju inte skicka tillbaks barnen själva. Efter ett tag så flyttas familjen till en annan kyrka där dom gömmer sig i 8 månader. Utan att gå ut en enda gång. Till slut bestämmer man sig för att fly till Sverige. Dom handlar i Boliden på en flykting förläggning. Gzim lär känna Knutte Wester som bestämmer sig för att göra en film om den lille pojken. Gzim går i skolan. Lär sig prata inlandsmål och spela hockey. Han firar svenska nationaldagen.
När jag nu sett så långt slår det mig att denna pojk är så otroligt lik min äldsta systerson när han var i den åldern. Han pratar som han. Men Gzim är kosovoalban. Men är han annorlunda och mindre värd för det? När han berättar på Bolidenbondska att hans familj ska utvisas så börjar jag gråta. Gzim står på fruset vatten och tittar med förtvivlan och uppgivenhet in i kameran och säger: Knutte, varför är det bara vi som måste fara?
Då har jag lärt mig att Gzim, när han ska berätta att något är förstört så är det kallt.
När familjen anländer till sitt gamla hem så möts dom av ruiner. Och en morrande vildhund. Hans hem är kallt.
Det finns miljontals barn som har det som han. Jag önskar att jag kunde ta hand om dem alla. Att jag kunde lova dem alla att de inte skulle behöva fara dit dom inte ville. Att de skulle få ha en lycklig barndom som jag. Aldrig känna sig otrygg och veta att mitt hus kommer inte blir bombat och att måsta fly.
En av mina vänner, E, har för att hennes barn ska få lära sig att alla har det inte lika bra som de, skaffat ett fadderbarn. Och varje år får dom sortera ut de leksaker och gosedjur dom slutat använda och så skänker man dom till organisationer som skickar dem till de som inga gosedjur och leksaker har. När hon berättade om denna fadderflicka som de skulle hjälpa och visade en bild på henne med en tennisboll i hand, var pojken orolig att han inte skulle få lika mycket i veckopeng och att den där tennisbollen hon höll i handen kunde hon väl klara sig med. Men nu har han blivit äldre och hans lillasyster med. Och de förstår hur det är att inte ha samma förutsättningar och trygga tillvaro som de har. Hon är ganska klok min vän E.
Själv ger jag ett bidrag till ett hem i en afrikansk barnby där ett antal kvinnor tar hand om barn vars föräldrar har dött i aids. Jag försöker ge pengar till Läkare utan gränser. Jag är allt annat än rik men det lilla jag kan ge det ger jag.
Nu åter till den där pojken vars blick gick rakt in i mitt innersta. Som jag tänkte på hela gårdagskvällen. Jag ville veta mer och om det fanns något JAG kunde göra.
Hittade då denna sida: http://gzimrewind.com/
Kolla och Bli Berörd Du Också.
Because He´s Worth It.
~ L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar