Tänk dig.
Estland.
40-talet.
Först var det nazister som gjorde livet surt för dina släktingar.
Sen var det ryssar.
Familjer blev förrådda av sina grannar - ibland t.o.m av sina egna syskon.
Familjer som fick lov att pallra sig upp på lastbilsflak med lite och ingenting för att sedan
bli skjutsade ända till Sibirien.
I de förråda familjernas hus flyttade förrädarnas släktingar in.
I vissa av hemmen hade inte ens maten kallnat på bordet.
En del hann fly till skogs och bodde där i flera år. Ständigt jagad av "kamrat Stalins" anhängare.
Fick de tag på en så slutade det oftast med döden.
Annas mamma får ihop det med en finländare.
Flyttar till Finland.
Men aldrig att Annas mamma talar om att hon är estländare.
För
de vet ju alla finländare vad de är för ena. Rysshoror hela bunten.
Bara att knalla fram och fråga hur mycket det kostar.
Annas mamma tutar i Anna att ALDRIG berätta varifrån hon kommer.
Inte ens för en annan estländare som flyttat till Finland.
För de kunde ju vara knackare - d.v.s KGB- angivare som höll koll på de estländare som flyttat till andra länder så att de inte sysslade med "osovjetiskt tänkande". För det kunde sluta med att man råkade ut för en "olycka".
Att växa upp i Finland och inte kunna tala om var hon egentligen kommer ifrån och ha ständig tillgång till mat, moderna saker och kläder -vilket inte är samma liv som hennes estländska släktingar lever på "andra sidan järnridån", gör att
Anna känner sig väldigt kluven och för att hantera det som känns skamligt så börjar hon utveckla ätstörningar, "tills den kom ut som en blodig spya i vilken det flöt bitar av smörstekt långfranska och slitna stycken av min skam".
"Inte heller såg jag sambandet mellan Sovjetunionens osäkra mathållning och mitt eget ätande förrän man frågade mig hur skyldig jag hade känt mig på grund av det."
Anna och hennes mamma måste varje gång de åker hem för att hälsa på Annas mormor och moster, smuggla med sig massor med saker = mutor till mostern och en hel del tjänstemän för att de inte ska bli angivna då de inte alltid kan få visum.
Även om nu Sofi Oksanen inte har skrivit en självbiografi så är det många händelser i boken som är byggt på riktiga händelser. I ett land som inte ligger så långt ifrån mitt eget.
Vi som bor häruppe i det trygga landet Sverige och aldrig varit ockuperat av främmande land sen dansken var i södra delarna och härjade år 1600 kallt, har inte en jävla aning om hur bra vi har haft det. Och att det som hände på andra sidan Östersjön är inte längre bort än en 25 - 30 år.
Om Du är less på alla sockersöta kliché- feelgood böcker, är det här boken du ska läsa.
Tycker Jag i alla fall.
Estland.
40-talet.
Först var det nazister som gjorde livet surt för dina släktingar.
Sen var det ryssar.
Familjer blev förrådda av sina grannar - ibland t.o.m av sina egna syskon.
Familjer som fick lov att pallra sig upp på lastbilsflak med lite och ingenting för att sedan
bli skjutsade ända till Sibirien.
I de förråda familjernas hus flyttade förrädarnas släktingar in.
I vissa av hemmen hade inte ens maten kallnat på bordet.
En del hann fly till skogs och bodde där i flera år. Ständigt jagad av "kamrat Stalins" anhängare.
Fick de tag på en så slutade det oftast med döden.
Annas mamma får ihop det med en finländare.
Flyttar till Finland.
Men aldrig att Annas mamma talar om att hon är estländare.
För
de vet ju alla finländare vad de är för ena. Rysshoror hela bunten.
Bara att knalla fram och fråga hur mycket det kostar.
Annas mamma tutar i Anna att ALDRIG berätta varifrån hon kommer.
Inte ens för en annan estländare som flyttat till Finland.
För de kunde ju vara knackare - d.v.s KGB- angivare som höll koll på de estländare som flyttat till andra länder så att de inte sysslade med "osovjetiskt tänkande". För det kunde sluta med att man råkade ut för en "olycka".
Att växa upp i Finland och inte kunna tala om var hon egentligen kommer ifrån och ha ständig tillgång till mat, moderna saker och kläder -vilket inte är samma liv som hennes estländska släktingar lever på "andra sidan järnridån", gör att
Anna känner sig väldigt kluven och för att hantera det som känns skamligt så börjar hon utveckla ätstörningar, "tills den kom ut som en blodig spya i vilken det flöt bitar av smörstekt långfranska och slitna stycken av min skam".
"Inte heller såg jag sambandet mellan Sovjetunionens osäkra mathållning och mitt eget ätande förrän man frågade mig hur skyldig jag hade känt mig på grund av det."
Anna och hennes mamma måste varje gång de åker hem för att hälsa på Annas mormor och moster, smuggla med sig massor med saker = mutor till mostern och en hel del tjänstemän för att de inte ska bli angivna då de inte alltid kan få visum.
Även om nu Sofi Oksanen inte har skrivit en självbiografi så är det många händelser i boken som är byggt på riktiga händelser. I ett land som inte ligger så långt ifrån mitt eget.
Vi som bor häruppe i det trygga landet Sverige och aldrig varit ockuperat av främmande land sen dansken var i södra delarna och härjade år 1600 kallt, har inte en jävla aning om hur bra vi har haft det. Och att det som hände på andra sidan Östersjön är inte längre bort än en 25 - 30 år.
Om Du är less på alla sockersöta kliché- feelgood böcker, är det här boken du ska läsa.
Tycker Jag i alla fall.
~ L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar