Min Mormor.

Signe hade namnsdag igår. 

Hon lever inte längre, men om hon hade gjort det så skulle hon ha hunnit få brev från kungen.

104 år hade hon nämligen blivit detta år om hon hade levat.

När folk frågade henne hur gammal hon var brukade hon svara;

 " jag är född -11 sen får du räkna själv!".

Min relation till mormor var inte helt komplikationsfri, och tyvärr fick hon Alzheimers så de sista åren var det inte mycket som var klart, förutom att hon i klara toner kunde sjunga en sång av en Donald Bergagård utan att snubbla på orden en endaste gång. 

När hon var 11 år dog hennes mamma i TBC.
Kvar blev mormor med sina många syskon (de var inalles 11 styckna varav 1 dog i späd ålder, en dödfödd i 8:e månaden, och en blev vådaskjuten av en av sina bröder) och pappan och bodde i det närmaste väglöst land i en timrad stuga bland fjällvärldens vidder.
Den yngste var 2 år och när det var dags att göra rekryten i Gumboda  och han fick permis vägrade han åka dit igen, blev tvångshämtad och det slutade med att han
 hamnade på det hispan.
 Men det är en annan tragisk historia.

Min mormor var strängt religiös (vilket många gånger ledde till heta konflikter med mina föräldrar som gillade att vara ute på dans och var festligt folk), och de sista tio åren hon levde - efter att jag avverkat tandställningar och hållit efter mina gaddar så de var jämna och fina, började kommentera att jag Måste Ha Löständer varje gång
 vi sågs- " för sä fina tändren kunn ingen männisch ha!"   -  blev jag rätt less på att dementera och svarade jag till slut att :"Jag kunde svära på bibeln att det var mina egna tänder" - i tron att detta skulle få tyst på tanten.

Men icke.

Istället hötte hon med fingret (hon mätte ca 152 cm i strumplästen- alltså 10 cm kortare än mig) och sa: "Gud ser och han vet att du ljuger!".
 
Och så var det ofta, hon hade - trots ökande demens, oftast så fyndiga svar på tal att man fick verkligen hålla sig för skratt för att hon inte skulle bli förnärmad.
Eller sa hon bara: '"nå vet ja de nå! " , när man svarade på något hon frågade (ofta vems jänta man var osv).


Så jag gav upp att försöka neka till mina "löständer". Men, när hon dog ( hon sa: "ja lev tills ja ä 90 sen dö ja!" och så blev det. 1,5 månad efter att hon fyllt 90 ( hon sjöng sin Donald B låt då också) dog hon), så passade jag på när jag skulle ta farväl framme vid kistan:
- " Nu mormor kan vår att Herre tala om att jag Inte Har Löständer!"

Och jag kan höra henne nånstans där från ovan förnärmat säga:

"Nå vet ja de nå!"

~ L.