Min lille charmör.

 

Jag blir fortfarande gråtfärdig av saknad, när jag går ut på balkongen och

 upptäcker att fröken L. inte ligger i solen på sin vanliga plats.  

Att varje morgon inte öppna balkongdörren för att hon vill gå ut och vädra pälsen oavsett väder.

Men sakta har den här "lille" krabaten börjat anpassa sig till en tillvaro utan sin "bråkarkompis" (dvs. han som muckade med henne för det mesta, fast ibland så dängde hon till honom 

med tassen så han blev alldeles paff).

Han har legat på de ställen hon har legat på - förutom bredvid mig på högersida huvudkudden. Tills häromnatten. Då kom han och la sig. Han har sörjt henne precis som jag och första kvällen så låg han och höll fast sig med båda tassarna i hörnet på massagebordet och hängde med huvudet. Kan en katt se moloken ut så var det då. 

Han har heller inte velat gå ut på balkongen för att hon inte fanns där som hon brukar, men för en vecka sen hade han satt sig på samma plats som hon brukade ligga på i solen. Sedan lade han sig där och låg länge. 

Jag är glad att jag har honom att komma hem till,  det är ett enormt tomrum efter lilla fröken. 

Men jag och Tjårven försöker trösta varandra så gott vi kan.  

Och så länge vi har varandra så känns det inte helt hopplöst.

Tack för det Min lille charmör.

~L.