Mot Luleå.

I tisdags hängde jag på till Lule och min kompis J m. hennes 2 fyrbenta sambos.

Hon har bott där nu sen slutet på förra året så det var banne på ti´n att jag masade mig dit.

Har endast besökt denna stad vid några enstaka korta tillfällen så det finns en hel del att kolla in.

Vi tog oss till Norrbottens museum och kollade in Sámi Contemporary utställningen. 

Flera av verken är producerade för den här utställningen som är en riktig käftsmäll och borde ses av många många fler.

 En konstnär har gjort affischer med kända ditos som förlaga.

Tyvärr fanns ingen av dem att köpa som vykort eller affischer.

Det hade jag gärna velat ha. Sen hade jag gärna haft lite mera information om verken.  

Utställningen finns på museet t. o. m. sista augusti.

 

 *

På kvällen hade vi stämt träff med en kompis till J på uni:k Cafe och restaurang för att äta middag. Det är ett ganska nyöppnat ställe med fräsch mat och eko-tänk.

Väldigt trevlig personal som verkligen var mån om oss gäster.

 

Det blev även en liten pubrunda innan vi traskade hemåt i natten.

 

Av någon underlig anledning så gillar jag att kolla in kyrkor trots att jag inte på något vis kan kalla mig djupt troende. Det är snarare det historiska värdet av dessa byggnader som intresserar mig. Att stå i en kyrka som den i Luleå och skåda upp i detta tak med muralmålningar från medeltiden är otroligt fascinerande.

 Tänk att på den tiden fanns det inga rejäla byggnadsställningar som nu, men nog kunde de måla alltid!

All denna detaljrikedom!

Därtill var det en fantastisk akustik! Alltid en fröjd att sjunga i sådana här kyrkorum.

 

  När jag tagit kortet ovan såg jag att det var en ljusstråle som letade sig in genom fönstret som gav Jesus på korset en aningens uppenbarelsesymbolik.

Men inte tillräckligt för att jag skulle bli religiös på kuppen.

Dessa "tavlor" som kallas Epitafier är tillverkade på 1700 talet.

 Tycker att de små änglarna har en viss likhet med en viss hobbit.

De uppochnervända hjärtana tyckte J. såg ut som små rumpor.

... jag är böjd att hålla med.

 

De här två låsen är sannerligen allt annat än dagens elektroniska kodlås.

 Men troligen lika svåra att forcera och snacka om konstnärligt utförande!

Och det ska nog till mer än en hårnål för att dyrka upp.

 

Ett av de svenska världsarven; Gammelstads kyrkstad.

 Idag kan man tycka att det är rara små röda stugor med vita knutar, men för ett par hundra år sedan var det kanske inte lika gemytligt när man var tvungen att tränga sig tillhopa både vinter och vår vid alla kyrkliga sammankomster.

Det kan man kalla pytteliten bostadsyta.

Som de säkerligen fick dela med en hel del vägglöss. Jippi.

Fullt likväl så är det en häftig del av vårt lands historia och till och med Blomsterkungen har traskat på dessa gator.

 

Och jag skulle gärna vilja ha en hel del av de fina spetsgardinerna som hängde i fönstren......

I Café Fägnan hade de löst matt-problemet tämligen finurligt och praktiskt.

 Ditmålad trasmatta direkt på golvet kräver varken tvätt eller oro för att någon ska snubbla på densamma.

De har också bevarat en liten del av den ursprungliga dekoren. Som en liten tavla.

Det är lika fascinerande varje gång man ser all denna konstnärliga utsmyckning som finns i  och utanpå alla dessa gamla hus.

Det är annat än 70 - talets (oftast) bruna tegelkolosser.

Den här skönheten gick i närheten av Caféet  och betade.

Hon kom direkt när jag lockade (ropade Kosera!).

Jag älskar kossor. Särskilt fjällkor.

De är väldigt sociala och intelligenta. Och tro det eller ej väldigt smidiga.

En fjällko uppifjälls som rymde, fick de aldrig tag på förrän det gått ett år.

Så fort någon fick korn på henne stack hon snabbt som attan.

Förstå att hon överlevde i fjällnära skog ett helt år - utan att bli uppäten av vare sig björn eller järv!?

 Och en ko som varit på rymmen för länge är svår att anpassa till ett liv i inhägnad.

 

En av guiderna berättade att dottern till den som ägde dessa två brukade komma och rida på fjällkon.

 



Tro det eller ej men den här blyge krabaten är en tjur. När den väl morskat upp sig och hälsat försökte den på sig att kurtisera sitt hagsällskap - utan större framgång.



Stackarn... Så när och så långt borta.

 

Tyvärr så fick jag bara se ändan på Kolmårdsgrisen.

Den tyckte det var alldeles för varmt och därför tagit sin tillflykt till sin "träbostad" och det enda som syntes var alltså baken och en knorr som viftade.

 

Även två hästar fanns där. De var inte imponerande av det varma vädret de heller.

 Önskade att jag hade haft en vattenslang att duscha dem med. Och grisen.

Mig själv också för den delen.

 Tack och lov var det rejäl fart på AC-n i bussen på vägen hem från Luleå.

 

Så jag kan bara säga att det var en trevlig 3 dagars resa.

 

Ps.

 Jag visa leg. på bolaget. Jag tar det alltid som en komplimang och skrattade bara gott när jag tog fram körkortet. Så till den milda grad att kassörskan blev lite generad.

Sa bara att detta är glädjande för min mamma för då blir hon ju också 28 år yngre.

Och skrattade gott gjorde även min kära mamma när jag berättade.

 Ds.

 

 

 ~ L.