Häftigt.

Så var Sveriges mest älskade/hatade program slut för i år. 

 Som vanligt var det strul med tekniken m.m och den eviga följdfrågan "vann rätt låt?"

Jag tyckte inte det, fast som syrran sa; Det är väl hans tur att vinna nu. Och det kan hon ju ha lite rätt i (men säg det inte till henne att jag sagt det). Min favorit var naturligtvis han som kom tvåa. Den adopterade killen från Colombia, som jag tror bara föddes i fel världsdel men sen såg universum till att han hamnade där han verkligen hör hemma. I Sápmi. 

Där han har fått övriga mänskorna i Svea rike att upptäcka denna häftiga musiktradition som kallas jojken. 

När jag nu så här dagen efter sitter och ströläser lite på nätet  hittade jag av  en slump

  den här artikeln  av Gunilla Brodrej.

Och visst har hon rätt,

 det har blivit häftigt att lyssna på jojk och likt fågeln Fenix reser den sig ur det förtryck som funnits sen Gustav Wasa fick för sig att han ägde Sápmi.

~ L.