Vill ha. Vill ha. Vill ha.

 Sånt badkar Vill Jag Också Ha.


~ L

Avdelningen nalta eljest samlande.

I dagens DN. läser jag en notis att polisen i Gävle gjorde det lite annorlunda tillslaget av stöldgods hos en snubbe nånstans närmare 50. Nämligen cyklar. Inte bara 1 eller 3 utan hela 47 styckna.

Man har ju hört talas om folk som blir förälskade i Berlinmuren eller karuseller eller andra annars och eljest liknande olevande saker och samlar delar av dessa. Men cyklar, det var någe nytt.

Absolut. Så är det.

~ L

Första Gången.

Ursäkta frånvaron.

Har legat däckad av hiskelig slemhosta och därmed har övriga livet gått på sparlåga. Men i helgen som var började jag piggna till och fick lite energi att göra annat än bara glo på tv eller sova. Och för första gången har jag tillverkat ett par pulsvärmare alldeles på fri hand. Men med massor av inspiration från alla fina hantverksbloggar som finns.

Dessa mina allra första pulsvärmare, kom till under tittandet på Johan Ohlsson makalösa prestation i 3 - milen, när di svenska grabbarna slog de finska grabbarna i Europe Hockey Game, NHL winter game, samt det otroligt fascinerande programmet Äkta fruar i Beverly Hills.

Dom blev ju inte så illa för att vara första försöket. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv.

Nu är det bara att fortsätta mot nya djärva hantverksmål. Nästa tittanpåtevesamtidigtprojekt är ett par "tussen" som jag kan hasa omkring i här hemma.


~ L

Det Stora Blå.

När man i dessa tider möts av eländes elände varje gång man slår på nyheterna eller öppnar en tidning (om det inte är Lantliv vill säga),  kan jag tycka att det är skönt att stilla bruset omkring mig med behagliga bilder.

~ L

Åhhh!

Dagens sötaste.

Tyck då ja i alla fall.

Liks.

~ L

Ode.

Idag har det varit Förintelsens minnesdag. Igår var det ett en dokumentär på SVT2 som heter Hoppets Hamn. Det var berättelsen om tusentals judar som räddats under förintelsen och kom till Sverige 1945. En del av dessa var bara spädbarn. Födda i förintelseläger. En del var ombord på det tyska fartyg som var tänkt att sänkas mitt ute på öppet hav med över 2000 judar ombord. Men båten blev jagad av engelsmännen ända in på svenskt farvatten. Till slut anlände båten till Malmö hamn. Den syn som mötte röda kors arbetare m.fl var förfärlig. Lastutrymmet fullt med människospillror, varav vilka man inte kunde urskilja vilka som var döda eller levande. En stank som var nästan outhärdlig.

En stank och en syn som vi som lever här idag i i-landet Sverige inte ens kan ha en jävla susning om. Nej vi har istället i-landsproblem som att gnälla på vädret. Är det inte för kallt så är det för varmt eller eller eller osv. Jag tycker vi varje år behöver påminnas genom dessa dokumentärer, om det som utspelat sig inte alltför så längesedan. Att varje generation behöver påminnas om hur jävligt det var. Hur ondskan fanns inpå oss. I ett civiliserat samhälle.

Till minne för alla dessa miljoner människor som föll offer i dessa djävulska hemskheter som vi aldrig kommer att ens med en susning kunna vara nära att förstå, vill jag spela denna vackra låt.

Jag hoppas att ni nu får vila i frid.

Amen.

~ L

Döden Döden.

Jag prenumerar på DN.´s helgbilagor fre, lö och sö. Då läser jag alltid dödsannonserna. Bakom varje namn finns det ett levnadsöde. En människa vars vandring på denna jord är avslutad.  Det är alla åldrar. Jag brukar undra över hur de var som personer. Dessa människor - varav en del föddes i ett annat århundrade och i ett annat land. Mitt under brinnande världskrig kanske.  Eller varför dom valde att flytta hit till Sverige. Alla dessa vackra namn.

Jag brukar trösta mig med att man inte är ensam när det är dags kommer att tacka för sig. I dessa annonser finns också vackra dikter och hyllningar till den bortgånga/e. En del har man läst många gånger förut, en del aldrig. En del väldigt personliga. En gång läste jag i en dödsannons om en man att han lagt ut sin båt från denna strand för att anträda resa mot okända nya mål.

En del kan bli besvärad av att man talar om döden. I mitt jobb får man inte vara rädd för det. Jobbar man med gamla människor så är det ju vad som kommer en dag. Att man lägger ut för att anträda sin sista resa.

Astrid Lindgren och hennes systrar brukade på ålderns höst alltid börja sina samtal med att säga Döden Döden, så var krämporna avklarade. Sen pratade man roliga saker.

Den 18 december läste jag i DN. en dödsannos denna vackra vers ur Helgdagskväll i timmerkojan:

Då sova vi alla på granris tungt

och drömmer om bleka mör,

och snarka och vända oss

manligt och tungt

medan stockelden falnar

och dör.

Stillsamt och vackert eller hur?

Han kunde verkligen skrifta den där Dan Andersson.

~ L

Ps. För di som undrar om jag går i mörka tankar kan jag bara säga att inget kunde vara mera fel. Jag är en envis och livsnyfiken fjällstinta som tänker leva länge.