Döden Döden.

Jag prenumerar på DN.´s helgbilagor fre, lö och sö. Då läser jag alltid dödsannonserna. Bakom varje namn finns det ett levnadsöde. En människa vars vandring på denna jord är avslutad.  Det är alla åldrar. Jag brukar undra över hur de var som personer. Dessa människor - varav en del föddes i ett annat århundrade och i ett annat land. Mitt under brinnande världskrig kanske.  Eller varför dom valde att flytta hit till Sverige. Alla dessa vackra namn.

Jag brukar trösta mig med att man inte är ensam när det är dags kommer att tacka för sig. I dessa annonser finns också vackra dikter och hyllningar till den bortgånga/e. En del har man läst många gånger förut, en del aldrig. En del väldigt personliga. En gång läste jag i en dödsannons om en man att han lagt ut sin båt från denna strand för att anträda resa mot okända nya mål.

En del kan bli besvärad av att man talar om döden. I mitt jobb får man inte vara rädd för det. Jobbar man med gamla människor så är det ju vad som kommer en dag. Att man lägger ut för att anträda sin sista resa.

Astrid Lindgren och hennes systrar brukade på ålderns höst alltid börja sina samtal med att säga Döden Döden, så var krämporna avklarade. Sen pratade man roliga saker.

Den 18 december läste jag i DN. en dödsannos denna vackra vers ur Helgdagskväll i timmerkojan:

Då sova vi alla på granris tungt

och drömmer om bleka mör,

och snarka och vända oss

manligt och tungt

medan stockelden falnar

och dör.

Stillsamt och vackert eller hur?

Han kunde verkligen skrifta den där Dan Andersson.

~ L

Ps. För di som undrar om jag går i mörka tankar kan jag bara säga att inget kunde vara mera fel. Jag är en envis och livsnyfiken fjällstinta som tänker leva länge.