Va är väl en bal på slotte.

Helgvila.

Att sitta på balkongen på sköna fårskinnsfällen, höra hur snön bokstavligen rinner bort i den varma vårsolens sken.
Småfåglarna som sjunger så vackert.
Läsa DN.´s helgbilaga.

 Äta ute - wokade grönsaker och kyckling i pitabröd. Ett glas väl kyld ingefärsdricka.

Dricka en och tre koppar gott kaffe.

Äta hemmagjord viltskavspizza med getost och färska champinjoner till middag.

Förena nytta med nöje och kolla på Mr. Bonds vidare äventyr på 3:an samtidigt som jag ser dokumentären om de japanska barnen vars klasskamrater försvann i tsunamin och hur föräldrarna till dessa försvunna kamrater gräver med grävskopa i leran för att hitta kvarlevorna efter sina barn.

På kvällskvisten kollade Tjårven på det spännande programmet om Den Svarta Vargen i Yellowstone som var mer intresserad av att ragga på brudarna i grannflocken än att

slåss.

 Tjårven tycker att Svarte Vargen är urtjusig och att dom faktiskt är ganska lika,
 eller hur?

 Här sitter herr T och spanar minuterna innan han får för sig att prova ta sig till grannens balkong. Då två duvor har parkerat på taket snett ovanför.

Hur det slutar?

Herr T druttar i backen
och
 hela gården ekade av hans förtvivlade jamande över att hamnat på okänt mark
och
 jag fick rusa ut i raggsockar och fulbyxor, med håret åt alla håll för att rädda den stackarn.
Som tröst fick han några ostkrokar när han väl kommit till mattes trygga famn.

Här sitter fler och njuter av vårsolens sken och längtar efter när det blir tid för sol och bad på riktigt. Fast frk Lisa passar badet säger hon. Men gärna dags för alla blommor som hon kan sitta och lukta på dagarna i ända.

Söndagens lata tillvaro firade jag med att tjuvstarta en vecka för tidigt med våffeldagen. Nykokt hjortronsylt och äkta vispgrädde.

Inte en skandal i sikte.

Och

alldeles

alldeles

Underbart.

~ L 

Vackra ord.

Så vandra våra kära

genom evighetens dörr

och ingenting på jorden

kan riktigt bli som förr

Men tacksamhet skall följa dem

som stjärnorna i rymd

Visst unnar vi dem vilan

fast blick av tår är skymd.

                                                               Och.

Jag kan ingenting dikta

och ingenting måla

och ingenting sjunga

som räcker idag

men lyssna på vinden

som sjunger om längtan

som smeker din panna

ty vinden är jag.

DN. den 18 februari 2012.

~ L

En jobbig helg utan tonartshöjningar.

Ja, då har man avverkat mars månads långhelg på jobbet. En helg som faktiskt varit en av de lugnare - trots en temporär minnesförlust i form av glömda hemnycklar när man var väg på hem på vila under söndagens delade tur. En dag med flitigt utnyttjande av kommunala färdmedel och man tackar sin lyckliga stjärna att man har månadskort.

Så vad gör man då på sin lediga dag?

Sover ut längelänge?

 Ligga på sofflocket och pilla navelludd?

I wish.

Vaknade halv sju.

Pigg som en lärka.

Gjorde frukost.

Gjorde en rajd med dammsugaren.

Diskade.

Snodde ihop en rulltårta.

Och.

Nu sitter jag här och dricker gott kaffe och väntar på att den där halvsurdegen ska jäsa klart så man får baka sig nå gott hembakt matbröd.  

                                                         

Annars då?

Jag tyckte att rätt låt vann och att man ska int sura för att man kommer tvåa. Är en tävling och det kunde ha gått hursomhelst. Kunde till och med ha blivit han som kom sist som vunnit. Det är ju det som är det skojjiga. Vi är ett land med 8 miljoner + några till  invånare och alla har inte samma smak när det gäller musik. Fast inte hade jag surat om nummer två vunnit. Eller något annat bidrag heller för den delen. Röstade liks på en västerbottning och inte blev jag sur för att hon inte vann.

Och det kan man ju se att en del av de deltagande i denna musikala tävling tycker att hon har en fantastisk pipa i nedanföljande klipp. Inga sura saltgurkor där inte.



Sen så måste jag bara få ge en stor kredd till den människa som kom på Helena B´s alias Majsans replik:

Mitt sexliv är som en schlagerlåt. Det varar i 3 minuter och har man tur så får man till en tonartshöjning i slutet.

Mycke kärlek.

~  L 

En nyttig käftsmäll.

Och vi människor som inte tror att den lilla människan kan förändra får tänka om.
För, jo, vi kan.

~ L

Vad gör man med en söndagmorgon?

Man ser till att måsta tvätta i arla gryningen och får uppleva en underbar konsert av fågelkvitter och skinande sol på klarblå himmel.

Medans man väntar på att tvätten ska torka sätter man en semmelbulldeg.

Man ser Jörgen Brink ta sin tredje raka Vasaloppseger.

Firar med Semla och kaffe när man tvättat klart.

Läser Antikvärlden och sover en eftermiddagslur.

Hjälper en hund som tappat bort sin matte.

Snor ihop en riktigt god selleri & morotssoppa till middag.

En dag som började vackert och slutade gott med andra ord.

Sen att jag fick skåda månen på riktigt i teleskop i fredagskväll är en annan historia.

~ L

Vårkänschlor.

Imorse så såg det ju ut som det skull bli riktigt tristväder, men där hade man fel.

Sola hon börje skiin och he droppa från taka på både slott och koja, fågla kvíttre att nu äre vår.

Så jag fick rent vårkänslor och blev "tvungen" att spela en riktig gladlåt på hög volym när jag komme hem.

Med den  önskar jag er
Massor av Kärlek och Solsken
& ett bra slut på denna dag.

~ L

Om En Liten Pojke.

När jag slår på tvn så ser jag två unga pojkar som är i 10-12 års åldern. Dom gråter och kramar om en kille i 35 års åldern. Man ser att dom är så otroligt glada att träffa denna kille och att dom inte vet riktigt vars dom ska ta vägen med alla sina känslor. Jag känner att jag måste bara fortsätta se vad det är som framkallar dessa känslor. De sitter i soffan inne hos pojkarnas föräldrar, man pratar på ett språk som jag inte riktigt kan placera. Men jag förstår att killen som är i 35 års åldern är svensk. Den ena pojken sitter och tittar rakt in i kameran och hans ögon är fyllda med så mycket känslor att jag börjar nästan gråta. VEM är den här pojken?? VAD har han upplevt som gör att hans blick går rätt in i mitt hjärta??

Den 35 årige killen heter Knutte Wester. Han är filmare och pojken med den träffande blicken heter Gzim. Gzim flydde från Serbien med sin mamma och sina syskon när han var fem år. Först hamnade man i ett flyktingläger i Moldavien, innan man flyr till Norge. En resa som tar flera månader. Han får gå i skola och lär sig norska. Inte så lätt alla gånger. Inte alla barn är snälla.

Sen kommer det officiella krigsslutet. Det bestäms att Gzim och hans familj ska utvisas. Föräldrarna gömmer sig i en kyrka och man kan ju inte skicka tillbaks barnen själva. Efter ett tag så flyttas familjen till en annan kyrka där dom gömmer sig i 8 månader. Utan att gå ut en enda gång. Till slut bestämmer man sig för att fly till Sverige. Dom handlar i Boliden på en flykting förläggning. Gzim lär känna Knutte Wester som bestämmer sig för att göra en film om den lille pojken. Gzim går i skolan. Lär sig prata inlandsmål och spela hockey. Han firar svenska nationaldagen.

När jag nu sett så långt slår det mig att denna pojk är så otroligt lik min äldsta systerson när han var i den åldern. Han pratar som han. Men Gzim är kosovoalban. Men är han annorlunda och mindre värd för det? När han berättar på Bolidenbondska att hans familj ska utvisas så börjar jag gråta. Gzim står på fruset vatten och tittar med förtvivlan och uppgivenhet in i kameran och säger: Knutte, varför är det bara vi som måste fara?

Då har jag lärt mig att Gzim, när han ska berätta att något är förstört så är det kallt.

När familjen anländer till sitt gamla hem så möts dom av ruiner. Och en morrande vildhund. Hans hem är kallt.

Det finns miljontals barn som har det som han. Jag önskar att jag kunde ta hand om dem alla. Att jag kunde lova dem alla att de inte skulle behöva fara dit dom inte ville. Att de skulle få ha en lycklig barndom som jag. Aldrig känna sig otrygg och veta att mitt hus kommer inte blir bombat och att måsta fly.

 En av mina vänner, E, har för att hennes barn ska få lära sig att alla har det inte lika bra som de, skaffat ett fadderbarn. Och varje år får dom sortera ut de leksaker och gosedjur dom slutat använda och så skänker man dom till organisationer som skickar dem till de som inga gosedjur och leksaker har. När hon berättade om denna fadderflicka som de skulle hjälpa och visade en bild på henne med en tennisboll i hand, var pojken orolig att han inte skulle få lika mycket i veckopeng och att den där tennisbollen hon höll i handen kunde hon väl klara sig med. Men nu har han blivit äldre och hans lillasyster med. Och de förstår hur det är att inte ha samma förutsättningar och trygga tillvaro som de har. Hon är ganska klok min vän E.

Själv ger jag ett bidrag till ett hem i en afrikansk barnby där ett antal kvinnor tar hand om barn vars föräldrar har dött i aids. Jag försöker ge pengar till Läkare utan gränser. Jag är allt annat än rik men det lilla jag kan ge det ger jag.

Nu åter till den där pojken vars blick gick rakt in i mitt innersta. Som jag tänkte på hela gårdagskvällen. Jag ville veta mer och om det fanns något JAG kunde göra.

Hittade då denna sida: http://gzimrewind.com/

Kolla och Bli Berörd Du Också.

Because He´s Worth It.

~ L