För längelängesen köpte jag och läste boken om Johanna, den kvinnliga påven. Tyckte det var en spännande berättelse om en flicka vid namn Johanna som trotsar det rådande antikvinns klimatet och lär sig att läsa och skriva. Genom att klä sig och utge sig för att vara man, får hon gå i kloster och senare bege sig till Rom där hon slutligen blir påve.
Nu har jag sett den även på film. En film gjord av de som gjorde Rosens Namn. Vilket är en stor besvikelse - för Rosens Namn var ju en mäktig film och med tanke på filmteknik och annat dylikt har utvecklats rejält på de 25 år sedan den hade premiär, så kan man ju tycka att det skulle kunna bli hur häftigt som helst. Men Icket. En del av skådisarnas hår ser ut som om det är ofärdiga peruker och folk ser oförskämt fräscha ut för att leva i en skitig värld där kunskap om basselusker och vikten av renhet och schampo och balsam inte var upptäckt. Så de flugbemängda faten i marknadsscenerna uppväger inte mycket. John Goodmans påve är mest parodisk och de omgivande skurkarna är alldeles för mesiga för att göra ett äkta intryck.
Tycker det är så tråkigt att när man har chansen att göra rörliga bilder av en så fascinerande berättelse - som om den var sann, att det verkligen satt en kvinnlig påve på det mest patriarkala sätet i Universum, skulle vara en av de och modigaste kvinnorna i vår historia, så blir det rejält platt fall.
Men,
se den i alla fall. För den ger en inblick i en tid där vi fruntimmer inte hade så mycket att komma med ansågs det. Att kvinnans hjärna krympte och man blev infertil om man skulle lära sig läsa och skriva. Att det säkert fanns kvinnor som valde bort kärleken för att leva sina liv utklädda till män för att kunna göra just detta; att lära sig läsa och skriva.
Så, om Du funnits på riktigt, Johanna Angelicus, kan jag bara säga
U ROCK !!!
~ L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar