Omvänd tanke.

Skulle väl egentligen ha krypit till kojs omedelbums efter fika och tandborstning i söndagskväll när jag jobbat färdigt min delade tur. Men jag fastnade i tittandet av ett program om afghanska flickor som klär sig som pojkar för att kunna leva lite friare i ett djupt patriarkaliskt samhälle.
Bacha posch.
Leva fritt, som jag har kunnat göra sen jag föddes.
Att kunna gå vars jag vill och göra vad jag vill utan att ha tillåtelse av familjens manliga överhuvud.
Ville jag spela fotboll så japp.
Ville jag gå ut och dansa så japp.
Kunna gå i byxor eller barbent i  kjol eller shorts.
Klippa mig kort och bära keps eller ingen huvudbonad alls.
Kyssa en kille offentligt eller bara hålla handen offentligt.
Bo ihop med en kille utan att vara gifta.

Utan att riskera att bli straffad för det. 

Utan att en grupp män tränger sig in i mina föräldrars hus och bakbinder min familj medan  jag själv gömmer mig i ett hål i golvet för att undgå att bli lynchad.

 Eller bortgift med tvång för att "stävja mina odygdheter och inte dra skam över min familj".
Om nån nu skulle vilja ha mig trots att jag levt så.

Vi kvinnor i Sverige fattar inte hur jävla bra vi har det ibland.

Men ibland är det som om skygglapparna är väldigt svåra att ta av sig.
Att det där är så avlägset och händer i ett land långt långt borta har inte med mig att göra.
Men om Vi tar och tänker tvärtom.
 Om det vore Jag och Du som hade det som De.
Dessa alla unga flickor och kvinnor som inte är lika fria som Jag och Du.

Hur skulle Det kännas?
 

~ L.