Allhelgonafjäll.

 

I fredags begav sig min bror med fru och undertecknad nordvästerut hem till mamma.
 Efter att de senaste 6 veckorna mest hållit mig innanför hemmets fyra väggar p.g.a min ofärdighet, var det skönt att bege sig ut på en liten helgtripp till fjälls. Resevädret var otroligt fint med kvällssolen som fick trädtopparna att "brinna", spegelblanka älvar och sjöar och sedan när solen var på väg ner så var moder natur som vackrast. När vi var framme var det en stjärnklar himmel som mötte oss och denna sköna tystnad som bara kan upplevas däruppe.

Lördagen blev däremot inte lika solig och klar. Men det var ett litet uppehåll i snögloppet när vi åkte för att tända ljus på pappas grav och i minneslunden. Bytte ut blomkrukan mot en frosttålig zinkhink som jag planterade ljung i, lite kvistar från vår fina tall som pappa planterat, samt att jag gick  till skogen och hämtade lite mossa och blåbärsris. I mossan fick en fin liten ripa ligga och goa in sig. Blev lite över så jag gjorde en liten zinkhink till farfar också. Han fick en liten ängel som kurat in sig i sina vingar och sover. Är så mycket finare än bara en massa köpes tycker jag. Dessutom var de båda "skogens söner" och uppskattade naturen och det enkla.
En del hade redan varit på kyrkogården dagen före och tänt lyktor. Det är så vackert med alla dessa ljus. När det är mörkt ser det ut som det är en liten stad som det lyser från. Efter att vi hade gjort den obligatoriska visiten hos faster M och var på väg hem hade det börjat vräka ner en hel del snö, och jag gjorde årets första "snölyktor", en på bron och en på gården.

Det var inte bara de döda som vi minns och "firade" denna helg. Min kära mamma fyllde år så det blev tårtbakning och god middag på lördag kväll. Men inte vildare än att kl 22 så satt vi alla fyra och gäspade i kapp och det blev natti natti. Fjälluften gör verkligen sitt för sömnen. Och sinnesron.

Att komma hem hem är alltid lika skönt. Skulle kunna stanna där för alltid. Med den utsikten vi har från altanen. Skogen på promenadavstånd. Tystnaden. Att gå ner i pannrummet och göra upp eld och sitta där och lyssna på sprakandet och se hur elden tar sig.

 Det
kändes betydligt längre än tre dagar när vi lämnade för att åter bege oss till mer tätbefolkade trakter. Är verkligen förunderligt, som om tiden saktade ner.

Alldeles, Alldeles, Alldeles,

Underbart.

~ L.