Ett kvarts sekel.

25år.

Känns som en evighet.

Jag minns det som det vore igår. Den där sista helgen i juli.

Vissa dagar så saknar jag dig så det gör ont i hjärtat. 

Då är tårarna nära. 

Det är så mycket som jag vill fråga dig om. Lära av dig. 

Ibland är jag arg för att jag känner mig snuvad på tid med dig. 

Så,

  minns jag alla saker som vi gjorde tillsammans. 

Jag fick följa med dig ut i skogen. Eller hjälpa dig att ta hem veden. Åka iväg med skotern och pimpla på någon fjällsjö. När du skulle hämta julgranen dan före dan före dan, som du valt ut redan tidigare under året. 

När du och mamma åkte iväg för att hälsa på någon gammal  människa ( det är det som är så häftigt att tänka; att jag har träffat folk som är födda på 1800-talet!), och jag bara satt där andäktigt (när jag inte hittade på hyss) och lyssnade på alla historier som berättades. Om vittra. Om älgjakter. När farbror Gustav fällde björn.  Eller personer som det pratades om. Vars de bodde. Vad de hade gjort. "Hon a lillGreta som bodd där oppa lia"  osv. En del var riktiga personligheter.

 

Alla  de där helgmorgnarna när jag var tonåring och ville sova och du spelade dragspel. 

Väldigt irriterande. Idag skulle jag gärna vakna till ditt dragspelade. Stolt! 

Du beställde kursen från Hermods och lärde dig spela alldeles själv.

 När du satte dig ute på altanen och spelade på vårkanten, då visste man att det var sommar. Och det hördes över hela byn. Drömmen om Elin. Där björkarna susa.

En gång när jag hade med mig ett gäng kompisar hem och du berättade roliga historier när vi skulle äta och dom höll på att kissa på sig av skratt. Och mamma blev nästan tokig, för maten höll ju på att kallna! Mamma brukar säga, att fastän ni var gifta i 35 år så hade du alltid en ny historia på lut som hon aldrig hade hört. Du fick till och med mormor att skratta en gång fastän hon var jättereligiös.

Hur du lärde mig att dansa. Både du och mamma var/är duktig på att dansa. 

Ditt bullrande smittande skratt. Din tjurighet.

Och bakom de där pliriga ögonen så dolde sig en djup själ med mycket allvar och en del vemod också. Sånt som du aldrig pratade om. Men som jag på något vis kände av. För jag är likadan.
Tack för att jag fått ärva din kärlek till skogen, musiken fast nån dragspelare lär jag aldrig bli), läsandet och längtan efter att hålla på med hantverk. 

Jag är stolt att kalla dig Min Pappa.

 

Jag vet att du är stolt över att jag är Din dotter.

och

 Jag vet att Du är med mig fastän jag inte kan se dig.

Älskade Pappa. 

~ L.