Helgen som var slutade min lilla Prinsessa äta och dricka. Gick inte på toaletten. Provade med allsköns gotter men nej. Inget på över ett dygn. Surade extra mycket när Tjårven kom i närheten. Började fundera om hon fått vårdepp. Så jag tog upp henne och bar omkring henne ett tag och pratade allvar. Sa att jag älskade henne Så Mycket och att hon är ju den finaste Lisa som finns och att jag ville att hon skulle leva. Att det snart var blomsterdags på balkongen så hon skulle få sitta och lukta på alla vackra blommor. Och så höll jag på en bra stund.
Efter nån timme så gick hon drack vatten, några timmar senare så åt hon litegrann och därefter dröjde det inte länge förrän hon gick på toaletten. Fatta vilken lycka jag kände! Blev så jäkla GLAD! Nu är hon tillbaks i sina gamla gängor. Surar inte på Tjårven mer än när han blir för mycket tonårstjorv. Äter ordentligt. Osv. Hon ser gladare ut. Och igår så spatserade hon fram och tillbaks på balkongräcket.
Tänk,
om denna förändring till det bättre verkligen berodde på att jag bar omkring henne och pratade med henne en lång stund. Att jag med kraft av min kärleksförklaring till denna lilla lurva fick henne att piggna till och leva upp igen?
Jag vill gärna tro det. Att man med kärlekens kraft och ord kan få någon att må bättre.
Amen.
~ L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar