Gargoylen.

En kille som gör succé i porrbranschen,

hög på kokain och full på bourbon väjer ner i diket med bilen

 när han tror sig se en skur med pilar komma emot honom.

Bilen hamnar upp och ner och börjar brinna.

Likaså killen i bilen.

Bilen kanar ner i vattnet och elden släcks.

Men då är det redan försent.

Killen i bilen är svårt brännskadad.

Till och med hans penis har brunnit upp då killen råkat hälla ut bourbon över hela skrevet i fyllan och villan innan han åkte i diket.

Lite ironiskt kan man tycka med tanke på killens jobb.
 

Killen hamnar på sjukhus naturligtvis och där dyker en kvinna upp vid namn

Marianne Engel.

Denna Marianne påstår att hon och killen har haft ihop det redan på 1300-talet, då

hon var nunna och skötte om honom i ett kloster i Tyskland när han som legoknekt blev brännskadad i en strid.

Nuförtiden
tillverkar hon gargoyler på löpande band.
Och
 berättar för den brännskadade föredetta lovern om

karriärsbittra nunnor
 (ingen kärlek till sin nästa där inte),

 homosexuella vikingar,

och

andra kärlekskranka typer i

pestens Italien, Japans forntid & det viktorianska England,

alltid med kärleken ända in i döden som budskap.

 

Hur den slutar? 

 

Tja, ibland så är det tredje gången gillt som räknas.

 

Och så har jag lärt mig 

 
att

Aishiteru

 

är ett av de vackraste ord som finns.

 

att

Kärleken kan vara stark som döden, hård som sten.

Och

 

Att Titivillius var en elak liten jävel.

 

 

 

 

 

~ L.