Stalins kossor.

Tänk dig.
Estland.
40-talet.
Först var det nazister som gjorde livet surt för dina släktingar.
Sen var det ryssar.
Familjer blev förrådda av sina grannar - ibland t.o.m av sina egna syskon.
Familjer som fick lov att pallra sig upp på lastbilsflak med lite och ingenting för att sedan
 bli skjutsade ända till Sibirien.
I de förråda familjernas hus flyttade förrädarnas släktingar in.
I vissa av hemmen hade inte ens maten kallnat på bordet.

En del hann fly till skogs och bodde där i flera år. Ständigt jagad av "kamrat Stalins" anhängare.
Fick de tag på en så slutade det oftast med döden.

Annas mamma får ihop det med en finländare.
Flyttar till Finland.
Men aldrig att Annas mamma talar om att hon är estländare.
 För
 de vet ju alla finländare vad de är för ena. Rysshoror hela bunten.
Bara att knalla fram och fråga hur mycket det kostar.

Annas mamma tutar i Anna att ALDRIG berätta varifrån hon kommer.
Inte ens för en annan estländare som flyttat till Finland.
För de kunde ju vara knackare - d.v.s KGB- angivare som höll koll på de estländare som flyttat till andra länder så att de inte sysslade med "osovjetiskt tänkande".  För det kunde sluta med att man råkade ut för en "olycka".

Att växa upp i Finland  och inte kunna tala om var hon egentligen kommer ifrån och ha ständig tillgång till mat, moderna saker och kläder  -vilket inte är samma liv som hennes estländska släktingar lever på "andra sidan järnridån",  gör att 
Anna känner sig väldigt kluven och för att hantera det som känns skamligt så börjar hon utveckla ätstörningar, "tills den kom ut som en blodig spya i vilken det flöt bitar av smörstekt långfranska och slitna stycken av min skam".  

 "Inte heller såg jag sambandet mellan Sovjetunionens osäkra mathållning och mitt eget ätande förrän man frågade mig hur skyldig jag hade känt mig på grund av det."

Anna och hennes mamma måste varje gång de åker hem för att hälsa på Annas mormor och moster, smuggla med sig massor med saker = mutor till mostern och en hel del tjänstemän för att de inte ska bli angivna då de inte alltid kan få visum.

Även om nu Sofi Oksanen inte har skrivit en självbiografi så är det många händelser i boken som är byggt på riktiga händelser. I ett land som inte ligger så långt ifrån mitt eget.

 Vi som bor häruppe i det trygga landet Sverige och aldrig varit ockuperat av främmande land sen dansken var i södra delarna och härjade år 1600 kallt, har inte en jävla aning om hur bra vi har haft det. Och att det som hände på andra sidan Östersjön är inte längre bort än en 25 - 30 år.




 Om Du är less på alla sockersöta kliché- feelgood böcker,  är det här boken du ska läsa.

Tycker Jag i alla fall.

~ L.

Gott Att Vara.

 

Vilken fin julhelg jag fick!

Massor med god mat, trevligt sällskap.

Ute var det gnistrande vitt, stjärnklar himmel med en vacker månskära - som trots att den var så tunn, så tunn lyste upp ändå. 

En och annan skön promenad i det vita har jag hunnit med.

Talgoxen och domherre  m.fl.  har kvittrat vackert för mig på vägen.

Det märks redan att vi går mot ljusare tider.

Snart slipper man alla hysteriska mellandags-julrea-reklamer. 

Det är helt enkelt Gott Att Vara just nu.

~ L.

Förnöjsamheter.

Snön som kom i helgen ligger fortfarande kvar och förhoppningsvis en dag till eller två.

Har gjort två snölyktor

 (eller snarare vulkaner, iddes int rulla några snöbollar utan skopade upp en massa snö i två högar och gröpte ur) så att marschallerna ska brinna extra fint i mörkret när gästerna kommer. 

Har pyntat färdigt och allt julkäk är inhandlat. Skinkan är kokt och på kylning. Janssons är kirrad.

Näst sista julklappen är färdigfixad, inslagen och nu på väg till Stockholm med ett gäng andra klappar till stora och små. 

Den här  träbyrån ovan är ett fynd i ett soprum som jag tvättat av och slipade bort lite färg så den fick lite gammalt utseende. 

Har sedan målat lite rött och tryckt med schablon.

 Ursprungligen var dessa två helrosa pappväskor från Panduro.

 Har duttat färg med en stöppel, använt en fin fjärilsschablon, 

lite hjärte-glaspärlor och på det lite glitterlim eller snarare ganska mycket av det sistnämnda.

Eftersom det är en två små systrar på 2 och 4 år som ska få dem

 har jag skrivit namnet  i locket för att de ska veta vem som är vems

 och 

snirklat med akvarellfärg för att göra den helvita insidan lite roligare.

Nu är det bara att hålla tummen att de gillar dem.

  Och

vetskapen om att jag inte ska jobba en endaste sekund denna jul och nyår 

är icket annat än en stor härlig alldeles underbar känsla av

förnöjsamhet.

Halleluja!

~ L.

Dan före dan före....

Så har  Sankta Lucian anno 2014 sjungit färdigt.
 Och faktiskt,
i år hade jag energi nog att sno ihop en saffransdeg, och tack vare broder T med fru hade jag en jättego starkvinsglögg till, när lussandet drog igång arla på svt2 i lördags morse. 

Fast det räckte med en liten mugg. det är ju ändå starkvinsglögg.
Den här tanten närmar sig ju 50 så nån hejd på vildheten får det ändå vara.

Den här veckan, som alla andra veckor vid den här tiden de senaste 4 åren av mitt liv, har varit väldigt mycket Musikhjälpslyssnande (och tittande). Det har blivit lite av en jultradition - vilket ju passar in på hela tänk-på-varandra-och-hjälp-mindre-bemedlade-temat som är hela grejen med julandet.
Tycker jag i alla fall.

Har även lyckats sno ihop en liten krans till ytterdörren.
 Som vanligt med hjälp av min fyrfote sambo.
 Att sitta och vifta med svansen så all mossa och blåbärsris flyger omkring är ju såå roligt.
Tycker han i alla fall.

Julgransfrågan är också löst då jag fick en sån himla fin s.k Rumsgran av di söta tösera Karro och Elin när vi hade en liten julsammankomst på 5 personer fredagen för 2 veckor sedan.
Denna rara växt kan i "vilt" tillstånd bli över 50 m hög (!!), men då krävs det betydligt varmare klimat än det svea rike har att erbjuda. d.v.s. någonstans på andra sidan klotet.
Vilket är tur att det är där och inte här då jag skulle få en aningens tidskrävande att klä den granen.... För att inte tala om problematiken med att Få Den att rymmas i mitt lilla krypin.

Nåja, i alla fall är det ca 33 timmar och några minuter innan tomten kommer
 ( i mitt fall brukar det vara jag men inte i år),
morsan har varit här och hälsat på i helgen
 ( jag och min bror sa att skulle nån ha någon julklapp fick hon komma och hämta den).
Vi har haft det trevligt som vanligt med mycket skratt, god mat och en hel del kaffe.
Och som extra fin julklapp bestämde sig visst kung Bore för att förära oss några cm snö.
 Tackar ödmjukast för den. Hur länge den nu varar.

~ L.

Inlandet runt på 3 dagar.

I söndags var det dags för ännu en stor tilldragelse.

 Min systerysters äldste son skulle döpa sitt senaste ättelägg. Nämligen Calle Nicolaus.
Resan dit blev något dramatisk då bussen jag skulle åka med pajade och vi kom oss inte längre än till NUS, där vi fick kliv av för att vänta på en ny buss. En timme senare var vi äntligen på väg och resten av resan gick friktionsfritt.

 Jag glömde tyvärr ta med kameran till själva dopet, men lille Calle Nicolaus sov sig igenom större delen av ceremonin.

 Och äntligen fick jag träffa lilla Emelia som är dotter till min systerson Thomas. Hon är väldigt lik sin far i ansiktsuttrycken som han hade när han var liten. Helt otroligt vad tiden går.... Tyckte inte det var så längesen jag gick och bar på hennes pappa....

 Här har vi hela barnaskaran, inklusive 2 kusiner i full fart med att sjunga luciasånger. När de blir tonåringar allihop ska jag visa dem videon jag tog =)

 Emelias mamma hade gjort en så snygg tatuering med kurbits-motiv.

Efter dopet så åkte vi över Burträsk för att lämna lite möbler som Thomas och hans sambo Karin skulle få nu när de flyttat till en större lägenhet. Sen bar det av till Malå till systeryster.

 Hon och hennes man har flyttat en bit utanför Malå till ett supermysigt ställe som verkligen kändes så där juligt som jag tycker julen ska vara.

 Gammal ladugård som synes. Gick husesyn med systeryster.
Det fanns både stall och fähus.

 Vacker utsikt.

 Jag lyckades få till en vacker bild en frost-stjärna eller vad man nu ska kalla den. Helt fascinerande i alla fall att ingen stjärna är den andra lik!

 På tomten står en gammal bagarstuga som även användes som sommarbostad förr i världen.

 När man kikar ut genom fönstret så väntar man nästa på att den där Victor Rydbergska gårdsstomten ska dyka upp med en lykta i handen.

 I väntan på den riktiga tomten får ni hålla till godo med Gargnäs kyrkokör!

Falalalala, la, la, la, la!

~ L.

Mjukgörande stressterapi.

När du känner blodtrycket är på väg ut genom öronen 

och 

den känns som livet rusar förbi snabbare än ett X2000-tåg.

Då är det dags för lite mjukgörande stressterapi.

                                      Ha en prrrrrfekt dag =)

~ L.

Smart katt.

I väntan på att den ugnsstekta potatisen kollar jag på:

Tror dock att Tjårven skulle gå bet.

~ L

Glada figurer.

När jag i fjol var i Stockholm på dop, traskade jag och min kära svägerska Stockholm city runt. Vi avverkade utan att överdriva nästan alla centrala stadsdelar. Till och med Åhléns på Östermalm fick ett besök då vi p.g.a regn behövde ett paraply. Nåja,

när vi gjorde vår heldag hittade vi av en slump ett litet galleri där man ställde ut keramik och glas i de mest roliga former. Hade gärna lagt beslag på en av de häftiga kandelabrarna, men min resekassa tillät icke sådana extravaganser. Det blev dock ett vykort med en mycket underfundig figur i keramik.

Hade helt glömt bort detta, men nu när jag fick ett il att rensa mitt skrivbord hittade jag vykortet med den söta bibliotekstants-figuren som har titeln Sökmotor .

Konstnärinnan Christina Rosén har glädjande nog en hemsida med ett litet galleri av dessa glada figurer som jag gärna skulle vilja ha något av. Tills dess får jag nöja mig med vykortet.

Alltid någe.

~ L.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar.

 En liten sömnig amerikansk stad. Eller snarare håla.
 Omgiven av majsfält i miltal. 

Invånarna är synnerligen alla var och en originella. Som bär på sorger, längtan och minnen.
Någon dör (som det brukar göra i såna här böcker), och en
 främmande människa dyker upp och rör om i grytan.

En svenska vid namn Sara.
Med hjälp av böcker.
För Sara vet att det finns en bok för alla.

Vem som skrivit boken?

En svenska vid namn Katarina Bivald. 

Gissa var hon har jobbat?

Och,

Som min kompis Elvy sa, det är bara att ringa  Lasse Hallström rekommendera honom denna boken.

 ~ L.

Flera nyanser i grått.

Nu är det drygt en och en halv månad kvar till jul. 

Vädret utanför mitt fönster är allt annat än det på bilden.

Nä, där är det grå, gråare, grått.

På

 tv har man redan börjat lite smått med all den där hysteriska som-ska-verka-så-himla-käck-julreklamen, värre

lär det bli - eller mer stressframkallande skulle jag vilja säga.

Ord som revolutionerande produkter, rädda julen med nya möbler (jag har då inte köpt några nya möbler de senaste jularna och julen den kom och gick som vanligt ändå), ibland

 önskar  jag att det skulle finnas ett alternativ i de reklambaserade TV-kanalerna, att jag fick betala lite mer i TV avgift och slippa
 All Skitreklam. Som oftast kommer mitt i när det är som mest spännande.

Jag håller med den där människan som skrev en insändare i en tidning jag inte kommer ihåg namnet på, att Låt Det Vara Höst När Det Är Höst och börja inte prata julskyltning och julklappar
i september -oktober.
 Att vi Hela Tiden ska ligga Före. Istället för att vara Nu. 

Och det är inte bara på TV det börjar märkas att det är den tid på året då folk spenderar miljarrrder (som dom inte hara) på allsköns rat. Det börjar så smått dimpa ner "små" broschyrer späckade med tips på saker man kan köpa som man inte behöver och varje kanal  kommer snart att dra igång sina alldeles egna tips för julegotter som man "behöver" på julbordet.
 Allt prat om att julen ska vara så (förbannat) mysig.

Missförstå mig rätt. Jag är ingen Grinchen. Jag Tycker Om Julen.

Jag gillar att ge bort julklappar.
 Det blir inga dyra grejor, däremot väldigt personligt (och nej, det blir inga tavlor som folk hellre vill elda upp istället för att hänga på väggen - eller käcka tröjor med renar på).
 Jag tycker om att göra julkort och skicka.
 Jag tycker om att få julkort och julklappar, men det ska vara personligt.

 Men det jag vill ha mest av allt vid juletid är,
 att det ska var SNÖ ute.
Och att folk inte behöver ensamma.

Att små mirakel sker.

Och att livet inte bara är nyanser i grått. 

~ L.

Tips om vad man kan göra med en gammal telefonkiosk.

Även om

det i dessa tidevarv  tjatas om läsplattors fantastiska egenskap hit och dit,

 så går det ändå aldrig upp mot en hederlig riktig bok. 

Och dessa moderniteter skulle då rakt icke funka i

Londons minsta

bibliotek

Häftigt om jag får tycka. 

~ L.

Litterära rötter.

Som bekant älskar jag böcker. Och bibliotek. Som det här.

~ L.

Liefierad humor.

Om Du som Jag har lite udda humor,

 då gillar du

detta.

~ L.

En bön för Tjernobyl.

26 april 1986 klockan 01.23.45 (lokal tid)
förändrades livet radikalt för människorna i Pripjat med omnejd.
Reaktor 4 i kärnkraftverket  i utkanten av staden hade exploderat och börjat brinna.
Man mörkade det allvarliga läget - vilket fick förödande konsekvenser för människorna
 som bodde i dessa trakter.

En bön för Tjernobyl har stått i min bokhylla i säkert 10 år. Lika lång som  hade passerat när Svetlana Aleksijevitj gav sig av till de drabbade trakterna för att höra människornas egna upplevelser. Jag har flera gånger börjat läsa boken, men har varje gång slutat efter några sidor. 
Tills nu. 

För
det är ingen bok du hast läser. Varje persons berättelse är ett helvete för sig. Och än till denna dag så lider dessa personer och deras efterlevande av sviterna. P.g.a att de inte fick veta hur allvarligt den där explosionen egentligen var, och de som försökte säga sanningen blev hotade med repressalier. 

Rent ut sagt för djävligt.

Jag skulle så gärna vilja veta hur det har gått för alla dessa människor som blev drabbade.
 Hur har de det idag?

Men denna fantastiska kvinna Svetlana som har varit modig nog att skriva denna bok (och alla andra modiga berättelser hon har skrivit om), skulle ha haft Nobels litteraturpris för längesen. 

Tycker Jag i alla fall.
 
Amen.

~ L.

Allhelgonafjäll.

 

I fredags begav sig min bror med fru och undertecknad nordvästerut hem till mamma.
 Efter att de senaste 6 veckorna mest hållit mig innanför hemmets fyra väggar p.g.a min ofärdighet, var det skönt att bege sig ut på en liten helgtripp till fjälls. Resevädret var otroligt fint med kvällssolen som fick trädtopparna att "brinna", spegelblanka älvar och sjöar och sedan när solen var på väg ner så var moder natur som vackrast. När vi var framme var det en stjärnklar himmel som mötte oss och denna sköna tystnad som bara kan upplevas däruppe.

Lördagen blev däremot inte lika solig och klar. Men det var ett litet uppehåll i snögloppet när vi åkte för att tända ljus på pappas grav och i minneslunden. Bytte ut blomkrukan mot en frosttålig zinkhink som jag planterade ljung i, lite kvistar från vår fina tall som pappa planterat, samt att jag gick  till skogen och hämtade lite mossa och blåbärsris. I mossan fick en fin liten ripa ligga och goa in sig. Blev lite över så jag gjorde en liten zinkhink till farfar också. Han fick en liten ängel som kurat in sig i sina vingar och sover. Är så mycket finare än bara en massa köpes tycker jag. Dessutom var de båda "skogens söner" och uppskattade naturen och det enkla.
En del hade redan varit på kyrkogården dagen före och tänt lyktor. Det är så vackert med alla dessa ljus. När det är mörkt ser det ut som det är en liten stad som det lyser från. Efter att vi hade gjort den obligatoriska visiten hos faster M och var på väg hem hade det börjat vräka ner en hel del snö, och jag gjorde årets första "snölyktor", en på bron och en på gården.

Det var inte bara de döda som vi minns och "firade" denna helg. Min kära mamma fyllde år så det blev tårtbakning och god middag på lördag kväll. Men inte vildare än att kl 22 så satt vi alla fyra och gäspade i kapp och det blev natti natti. Fjälluften gör verkligen sitt för sömnen. Och sinnesron.

Att komma hem hem är alltid lika skönt. Skulle kunna stanna där för alltid. Med den utsikten vi har från altanen. Skogen på promenadavstånd. Tystnaden. Att gå ner i pannrummet och göra upp eld och sitta där och lyssna på sprakandet och se hur elden tar sig.

 Det
kändes betydligt längre än tre dagar när vi lämnade för att åter bege oss till mer tätbefolkade trakter. Är verkligen förunderligt, som om tiden saktade ner.

Alldeles, Alldeles, Alldeles,

Underbart.

~ L.

Ett kvarts sekel.

25år.

Känns som en evighet.

Jag minns det som det vore igår. Den där sista helgen i juli.

Vissa dagar så saknar jag dig så det gör ont i hjärtat. 

Då är tårarna nära. 

Det är så mycket som jag vill fråga dig om. Lära av dig. 

Ibland är jag arg för att jag känner mig snuvad på tid med dig. 

Så,

  minns jag alla saker som vi gjorde tillsammans. 

Jag fick följa med dig ut i skogen. Eller hjälpa dig att ta hem veden. Åka iväg med skotern och pimpla på någon fjällsjö. När du skulle hämta julgranen dan före dan före dan, som du valt ut redan tidigare under året. 

När du och mamma åkte iväg för att hälsa på någon gammal  människa ( det är det som är så häftigt att tänka; att jag har träffat folk som är födda på 1800-talet!), och jag bara satt där andäktigt (när jag inte hittade på hyss) och lyssnade på alla historier som berättades. Om vittra. Om älgjakter. När farbror Gustav fällde björn.  Eller personer som det pratades om. Vars de bodde. Vad de hade gjort. "Hon a lillGreta som bodd där oppa lia"  osv. En del var riktiga personligheter.

 

Alla  de där helgmorgnarna när jag var tonåring och ville sova och du spelade dragspel. 

Väldigt irriterande. Idag skulle jag gärna vakna till ditt dragspelade. Stolt! 

Du beställde kursen från Hermods och lärde dig spela alldeles själv.

 När du satte dig ute på altanen och spelade på vårkanten, då visste man att det var sommar. Och det hördes över hela byn. Drömmen om Elin. Där björkarna susa.

En gång när jag hade med mig ett gäng kompisar hem och du berättade roliga historier när vi skulle äta och dom höll på att kissa på sig av skratt. Och mamma blev nästan tokig, för maten höll ju på att kallna! Mamma brukar säga, att fastän ni var gifta i 35 år så hade du alltid en ny historia på lut som hon aldrig hade hört. Du fick till och med mormor att skratta en gång fastän hon var jättereligiös.

Hur du lärde mig att dansa. Både du och mamma var/är duktig på att dansa. 

Ditt bullrande smittande skratt. Din tjurighet.

Och bakom de där pliriga ögonen så dolde sig en djup själ med mycket allvar och en del vemod också. Sånt som du aldrig pratade om. Men som jag på något vis kände av. För jag är likadan.
Tack för att jag fått ärva din kärlek till skogen, musiken fast nån dragspelare lär jag aldrig bli), läsandet och längtan efter att hålla på med hantverk. 

Jag är stolt att kalla dig Min Pappa.

 

Jag vet att du är stolt över att jag är Din dotter.

och

 Jag vet att Du är med mig fastän jag inte kan se dig.

Älskade Pappa. 

~ L.

Prassel i påsen.

I alldeles egen hög person. 

Du kan göra mig galen ibland.

Lisa tycker du är galen för jämnan.

Du tycker att Jag är galen ibland.

Du är frikostig med din kärlek. 

Att så  mycket personlighet och vilja kan rymmas i en liten kattkropp.

Fyra år har vi kamperat tillsammans. 

Jag hoppas på åtskilliga fler år. 

Grattis i efterskott älskade Tjårv!

~ L.

Vackra fröken.

Jag är Så otroligt tacksam för varje dag jag får med denna vackra fröken. För 4 år sedan trodde jag att jag skulle förlora henne när hon fick en insulinchock. Är fortfarande förbannad på den där veterinären. Tack och lov fanns det andra veterinärer som är vettiga.

Denna lilla fröken - eller snarare skulle jag väl kalla henne damen, är otroligt pigg och spänstig. Det enda är att hon har lite problem numera med läckage åå olämpliga ställen ibland, men det finns hjälpmedel att ta till så att inte fåtöljdynor blir förstörda. Det är som med gamla människor. För Lisa är faktiskt nästan 126 år i katt år räknat. Då håller man kanske inte tätt alla gånger. Tror nog inte jag skulle göra det i alla fall.  

Försöker i alla fall tala om för henne varje dag hur Glad Jag är att Hon finns i Mitt liv och hur Modig och Tålmodig hon är och att hon är värd All Kärlek I Världen.

Faktiskt i hela Universum. 

 ~ L.

Längtar.

Visst vore det skönt med lite sånt nu. Istället för rusk och grått.
Och trots att jag är lika vig som ett kassaskåp för tillfället, kan jag I Alla Fall drömma om att göra snöänglar och slänga mig i snön och ligga och titta på stjärnklar himmel.

~ L.

Det verkliga priset betalar inte vi.

Fastnar framför Skavlan i helgen när han har besök av den berömda blondinen från Baywatch, som faktiskt inte är så jävla korkad som folk gärna vill tro. Och hon kan verkligen tala för sin sak.

 Om djuren. Respekt!

Men när jag hör Doktor Denis Mukwege berätta om vilket jobb han gör för att rädda kvinnor och barn som utsätts för det mest djävulska saker och han har förståndet i behåll. 

 Jag sitter där framför min teve och känner fredagsmyset fastnar i halsen när gråten börjar komma.

Och jag känner  här i min trygga lilla hörna av Norrland att min ofärdighet och smärta  inte ens är  fjärt i rymden jämfört med vad dessa människor går igenom. 

Sådana  här gånger undrar jag var den där "allsmäktige Guden" håller hus. Det står ju i bibeln att det du gör mot ett barn gör du mot Mig (Gud alltså). 

Jaha, 

och hur länge ska de får hålla på som de gör?

 Dessa monster som gör detta mot barn och kvinnor. 

Utan att någon ger dem på käften.

 Att Gud ger dem på käften. 

ORDENTLIGT PÅ KÄFTEN!?!?!?!

Nu tror jag ju att den är s.k "allsmäktige Guden" inte finns och någonsin tänker ge nån på käften för hur de behandlar andra människor. 

Jag hade gärna gjort det om jag nu hade en chans, men en  halvlytt, medelålders fjällkäring knappast har något att sätta emot de krafter som står bakom det som händer därborta.

 Men,

 Jag, Du, Vi,

kan faktiskt göra något. 

Vi kan börja tänka utanför vårt lilla trygga hörn av världen och ställa krav på tillverkare av mobiltelefoner. 

För det är faktiskt det det här handlar om. 

Priset som dessa kvinnor, barn och familjer får betala för vi ska ha en sån där flashig smartmobil...... 

~ L.

 

Havsluft.

Min kära granne hörde av sig och frågade om jag ville följa med  i går när de skulle ta upp båten och göra vinter i sin sommarstuga. Eftersom det aldrig passat de senaste månaderna och jag kände att jag behövde se nåt annat än mitt hems fyra väggar efter alla veckor hemmavid hängde jag på.

 Det blev ett par sköna timmar vid havet och det hade hänt en hel del sen jag var där sist.

 

 

  

...

Visst ser du som jag att den gamle rotgubben sitter och mediterar?

Min gamla trätrall från balkongen blev till denna tjusiga duschhörna och altan.

Även småfåglarna trivs här ute.

"Liten" väggavskiljare som går ända från golvet och upp till nocken.

När båten var uppdragen och "vinterställd" tog vi en fika inne och myste vid kaminen.

Medans de plockade ihop och kollade att allt som skulle "vinterbonas" hade blivit gjort, satte jag mig och vila på bänken utanför bastun, njöt av den friska havsluften och susandet i träden. Nästan tyst var det - förutom en och annan pippi som kvittrade på.

 Alldeles, alldeles, underbart var det.

~ L.